Resan till Australien

Kapitel 4 // Nya människor

Kapitel 4 // Nya människor

"I knew this was a bad idea." säger jag när jag går igenom min garderob för tionde gången. "I don't have anything here, as I've tried to say, I don't usually go to parties."

"For the first, that can't be true. For the second, we'll just go buy something or you can borrow something from me." säger Anna i ett tröstande försök att få mig att gå. Inte för att jag inte tänker göra det men min taniga garderob gör mig tveksam. "Come on, I know the right shop. It's only a few blocks away." hon drar ut mig i hallen.

"I suppose we're leaving." säger jag till de resterande i lägenheten, som har lagt sig i soffan, när jag går förbi.

"See ya'!" svarar de bara och fortsätter deras konversation om marsipan och manedlmassa. Hoppet är ute för mig.

"Hurry up, the shops won't be open for so long." påstår Anna i dörröppningen. Jag sätter på mig mina orginella gympadojjor och tar en nyckel.

"Done."

***

Det är nog femte stället vi går in på, men ju fler butiker vi går in i desto mer stiger mitt hopp, och prislapparna.

"Do you see anything?" frågar Anna bakifrån.

"Not really, but the last shop was even worse."

"Well, that's just because you don't open up and try your best." jag kollar skeptiskt på henne men anstränger mig lite extra. "What about this one?" hon håller upp en svart och vit, knälång klänning som lockar mitt morderna inre så jag går och provar den.

Det tar inte lång tid förrän jag inser att det är för små axlar på den. "Sorry, it doesn't work." ropar jag ut ifrån provrummet. Jag tar snabbt av den och Anna slänger in en ny.

"Try this then, bigger shoulders."

Den här är inte riktigt lika cool men den uppfyller ändå standardminimum för en fin klänning. Den är lika lång men som Anna sa, större i axlarna. Den är mer glittrig samt guldig.

"It fits much better." säger jag, kommer ut och visar den.

"I don't understand why you didn't get this earlier, it's perfect." hon klappar händerna när jag sedan vänder mig om och går tillbaka in i rummet.

"We'll take this." säger hon och slänger upp klänningen på disken.

Kassörskan ser nöjd ut eftersom de ska stänga vilken minut som helst. "That'll be twenty pounds."

"Here." jag lämnar över pengarna och vi beger oss till lägenheten.

***

"Vi är hemma igen!" ropar jag till Erica. När vi går till vardagsrummet ser vi alla tre sitta i soffan, de har inte rört sig en millimeter var.

"How did it go?" frågar Elias nyfiket och Anna tar upp klänningen. Ett högljutt jubel och hon bugar.

"No case is impossible." säger hon och de skrattar.

"Wait, what have I missed?" frågar jag. De kollar på mig som att jag är efterbliven.

"Nothing." mumlar Jonathan snabbt.

Vi slår oss ned i soffan och kommenterar de korkade människorna på tv:n som försöker svara på frågor om allt möjligt. Själva kan vi inga frågor med det faktum att de är drygt femton år äldre räcker som anledning till varför. De kan dessutom färre frågon än vi.

"I know this!" Skriker Jonathan när programledaren frågar vad världens bästa simmare heter.

"We all know that." Påpekar vi andra i munnen på varandra.