Mr Zacharias

Kapitel 50

Lägenheten var tyst och mörk när jag kom in genom den vita dörren. Jag tar av mig de gråa löparskorna med rosa detaljer. Jag är utsliten och extremt trött. Jag sträcker mig försiktigt efter strömbrytaren på vänster sida och ett gult sken tonar sig i den långsmala hallen. Jag tittar försiktigt längst bort i den trånga hallen. På vänster sida längst ner i hallen ligger dörren jag fasat i två år. Jag går försiktigt fram till den. Zach, den tokiga, står det med slarviga bokstäver på skylten som hänger på dörren.
"Zach..." viskar jag och stryker försiktigt fingrarna över den blåa skylten. En tår rullar sakta nerför min kind. Jag trycker försiktigt ner det silvriga handtaget. Jag tar ett djupt andetag innan jag går in i min döda sons rum. Rummet är stökigt, på något sätt kunde han alltid hitta i denna röra. Väggarna är gråa med vita lister och golvet är svart. Hans 120 säng står alldeles innanför dörren med svarta lakan. Möblerna är vita och på byrån bakom dörren står en 50 tums tv. Han var intresserad i teknik. På skrivbordet, vid fönstret i det långsmala rummet ligger den ljusblåa kaninen han fick när han fyllde ett. Han älskade den.
Jag går fram till kaninen och lyfter upp den. Kaninens lilla tofs har åkt av och lämnats av ett stygn som jag var tvungen att sy så att stoppningen inte skulle trilla ur. Kaninen är rätt sliten efter tretton år av kramar. Jag sätter mig försiktigt ner på golvet med den slitna kaninen tätt i min famn. Kaninen påminner om Zachs egna lukt - en fräsch lukt av schampo. Jag drar in doften av kaninen. Tårarna rullar nerför mina kinder.
"Mamma...?"
Jag hoppar till av rösten.
"Zach?"
Inget svar.
"Zach var det du?"
Jag tittar mig förtvivlat om i rummet efter min son. Jag biter mig löst i läppen. Är min son här?
"Mamma, var inte rädd. Jag är här. Jag är hos dig, i ditt hjärta. Jag mår bra. Jag ska lämna dig och följa med Xander."
"Nej! Zach! Stanna hos mig!"
Jag hulkar och gråter hysteriskt.
"Jag älskar dig Zach! Stanna.."
"Tyvärr så kan jag inte det..."
Två par armar kramar mig bakifrån över min kupade kropp. Jag vänder mig om och tittar in i de vackra, mossgröna ögonen. Det lockiga, bruna håret skymmer ansiktet. Min alldeles egna Zach står framför mig. Han är suddig, men jag ser honom.
"Jag ska lämna dig nu mamma..."
Jag nickar försiktigt och slänger mina armar runt min son.
"Hejdå mitt älskade barn. Jag kommer aldrig glömma dig."
Han släppte kramen och gick iväg. Han var borta för gått.

Slut.