Wyvernia - Frihet eller Makt

Kapitel 5: Fiendens land

De sprang allt vad de kunde igenom skogen. Aaron hade svårare att springa, för att han höll den svaga Sofia i sina armar. Ljudet av kvistar och grenar knastrade fullt under deras fötter. Gryningen hade nu blivit till morgon. Nu kunde de se allt i skogen. Klipporna, stockarna, mossorna och blommorna säg nu helt annorlunda ut i dags ljuset. Det kändes väldigt befriande att kunna se dagsljuset igen. Nu kunde de verkligen se allt, utan att oroa sig för bakhåll.

Deras enda tanke nu var att komma bort från stugan och den skrikande bansheen. Hennes skrik ekade fortfarande. Rädslan om att hon kanske förföljde de, fick de alla att springa som att hela livet hängde på det, vilket det egentligen gjorde. Hon försökte ju döda de och suga ut Sofias själ. Det var inget som någon skulle vilja dö för.

Efter nästan 15 minuters springande, kom de alla fram till en klippa omringad av rosor och liljor. De kände sig alla trötta väldigt trötta och utmmatade. De satte sig ner i de våta blommorna. De hörde inte längre bansheen skrik.

"Jag tror att vi är säkra nu," flämtade Jonathan.

"Är du säker?" frågade Helena. "Hon kanske följer efter oss?" Jonathan skakade på huvudet. Det var ganska otroligt att bansheen skulle följa efter de. Han hade ju skadat henne väldigt allvarligt. Men det var något som han inte kunde sluta tänka på: När han anföll bansheen första gången gick hans svärd rakt igenom henne, som att hon var gjord av tunn luft. Men andra gången när han började ta i med all kraft, började det lysa silvervit och det skadade henne. Vad var det som hade hänt där inne? Men innan han fick chansen att tänka på det, knackade Aaron på hans axel. "Vad var det som hände där borta?" frågade han och pekade på svärdet. "Ditt svärd började lysa under striden, jag såg alltihop!"

"Jag vet inte." svarade Jonathan. "Det har aldrig hänt, inte ens när jag stred mot Alura.

Sofia som precis hade vaknat tittade på honom med en förvånad blick. "Alura?" frågade hon. "Vem är Alura?"

Jonathan förklarade igen allt för Sofia om vad som hade hänt när de möte Alura, najarden i träsket. Hennes förtrollande melodi, rötterna och allt annat, utom kyssen som hon hade gett honom när han hade spelade musik för henne. Han tyckte att det var bäst att inte heller Sofia skulle få reda på det. "För många visste det redan," tänkte han. Helena och Aaron bestämde sig också att hålla tyst om det där. Allt gick tillbaka till ämnet om svärdet.

"Tror ni att det var magi?" frågade Helena.

"Omöjligt!" sa Aaron. "Jag sa ju innan att det inte finns en enda människan i hela världen som kan använda magi!"

"Så vad var det där då?" frågade Sofia.

"Det kan ju bara ha varit från solen." föreslog Aaron.

"Jag tror inte det," svarade Jonathan. "Triangeln på svärdet började att lysa som månen. Förresten var det ju helt mörk i rummet. Solens strålar tittade ju inte in genom fönstren."

Alla var helt förbluffade över mysteriet. Om det inte var magi som Jonathan använde mot bansheen, vad var det då? Kvinnan sa att endast magi eller "alkemi" kunde skada henne. Om det inte var magi, kanske det var alkemi. Kunde en människa använda sig av alkemi? De visste ju inte vad det var. Jonathan frågade Aaron, men han sa att han aldrig hade hört talas om det. 

"Hör ni?" sa Jonathan och gäspade. "Jag tycker att vi alla borde gå tillbaka till våra hem nu. Det var varit en lång natt." Alla nickade. De gick tillbaka till stigen och gick i den motsatta riktning från den som leder till stugan. Stigen kanske kunde hjälpa de att hitta hem igen. Under tiden kunde Jonathan inte sluta tänka på svärdet. Men sen kom han och tänka på rösten som han hade hört tidigare i träsket. "Kunde rösten och det lysande svärdet vara inblandade? Kanske." tänkte han.