Wyvernia - Frihet eller Makt

Kapitel 6: Svärdstränarna

Det har nu gått två veckor sedan Jonathan, Helena, Aaron och Sofia lämnade sina hem bakom sig, Ingenting fanns kvar bakom de nu, förutom förstörelse och död. De var nu alla hemlösa och föräldralösa. Men deras minnen stod fortfarande stark inom de alla. Deras minnen av alla de lyckliga 17 åren de hade levt på gårdarna. Vad de nu såg var ingenting de hade kunnat föreställa sig. Längs deras vandring med hästen Jenny såg de otroliga landskap. Stora öppna ängar, sjöar, berg och en massa andra landskap som de bara hade hört talas om. Synen av dessa landskap fyllde deras hjärtan av hopp för framtiden. Ibland var det solsken, ibland regn och åska och bland bara gråa moln på himlen. Men det struntade de helt i. Inget skulle kunna stoppa de nu.

Under tiden hade Jonathan berättat för Sofia och Aaron vad som hade hänt när Frosts soldater var på gården. Deras strid och hur Jonathans kropp började lysa silvervit. Ingen visste fortfarande om det var magi eller alkemi som Jonathan använde mot Morgan. Men de beslöt sig att det kunde vara en bra sak att ha, kanske när de möter Frost. De tänkte att han skulle tappa byxorna om han såg Jonathan i det stadiet. Men Jonathan tyckte själv att det var inte roligt. Han tänkte att den kraften han hade inom honom, vad det än var, kunde det vara mycket farligt. Ännu konstigare vad att hur mycket han än försökte med svärdet, hände det inget. Inget ljus på varken på hans svärdet, ögon eller kropp hände. "Konstigt?" tänkte han. "Varför händer det inget?"

Jonathan kände sig däremot mycket bekvämare i de nya kläderna han hade hittat i förrådet. Hans grå mantel skyddade honom mot både kyla och regn. Det var som att han hade blivit en ny människa. Han använde kartan han hade hittat i Morgans väska, för att hitta vägen till Ulvstand. Enligt den är det ungefär 15 dagar till Ulvstand från deras gård, så det är ungefär en dag kvar dit. Sorgen av hans föräldrar fanns fortfarande kvar, men han visste det inte skulle hjälpa att sörja de eller sakna de för mycket. Inget av det skulle få någon av de tillbaka, det visste han helt om de döda. Vreden mot Frost växte starkare i honom för varje dag. Han ville verkligen träffa honom och ge igen, han ville ha hämnd eller vad han kallade "rättvisa." Men han visste inte om han skulle kunna använda "kraften" emot honom, om de skulle träffas. Det fick honom att bli tveksam om att ens gå i närheten av Frost. Om han fick reda på att det var Jonathan och hans syster som hade dödat hans soldater skulle han definitivt döma de till döden. Därför tyckte Jonathan att det är bäst om de håller låg profil, just nu i alla fall. Men att målet om att döda Frost förändrades inte.

Helena kände sig glad att hon hade sin älskade häst Jenny med sig, men sorgen för hennes föräldrar var outhärdlig. Hon kunde inte sluta tänka på att försöka få de tillbaka, men hon visste ju att man inte rädda de döda, oavsett hur stark man än är. Men hon kunde inte sluta tänka på det. Hon älskade de, hon saknade de. Hon sörjde de varenda dag, från morgon till kväll. Hon ville verkligen att Frost skulle få betala för vad hans soldater hade gjort mot de. Hon tänkte att hon kommer inte att sluta förrän Frost är död på spetsen av hennes klinga. Hon tänkte att med Jonathans "kraft" kunde nog ha en chans mot honom. Hon tänkte att om Frost stod precis framför henne skulle hon ta svärdet och stick det i honom, då skulle han se ut som en stucken gris.

Medan de vandrade längs den långa grus vägen kom de äntligen fram till en vägskylt. Vägen själv verkade dela sig i två andra vägar. På skylten stod det "Ulvstand" till höger och "Silverbane" till vänster. "Äntligen! Vi har gått i nästan två veckor!" sa Jonathan som började flåsa lite grann. Aaron tittade på vägen till Ulvstand. Det fanns fler stubbar på den sidan än vad det fanns vid vägen till Silverbane. Han började bli lite misstänksam om de skulle verkligen gå mot Ulvstand. "Hör ni?" sa han till de andra. "Jag tycker inte att vi borde gå mot Ulvstand, vi borde gå mot Silverbane." 

Helena tittade på honom och tappade hakan. "Vad sa du?" frågade hon och gick med hårda steg mot Aaron. "Vi måste gå dit!" röt hon. "Jag tänker inte låta det där monstret komma undan med vad hans soldater gjorde!" Aaron suckade. "Jag vet att du är ledsen för dina föräldrar," svarade Aaron ärligt. "Men att gå dit skulle vara rena självmordet. Den där soldaten som smet undan har förmodligen meddelat Frost om dig och Jonathan. Om vi går ditt kommer de döda oss alla!"