I meningens hjärta

Kapitel 2: Mitt nya liv

1 vecka senare...

Beep! Beep! Beep!

Jag slog till alarmklockan och gick upp till badrummet, gnuggade mig i ögonen och såg mig själv i spegeln. Allting verkade fortfarande som en dröm.

Just när jag skulle gå såg jag något komma emot mig och jag knuffades bort genom vägg för vägg innan jag kände mig sömnig.

När jag sedan slog upp ögonen befann jag mig i ett sjukhusrum. Jag kände mig förvirrad och helt vilsen. Vad gjorde jag här? Vart tog ljuset vägen? Är inte jag död?

Undertiden jag försökte klura ut svaret kom en ung brunhårig sjuksköterska in. Hon såg helt uppskrämd och när hon gav ifrån sig ljudet som kunde liknas ett skrik från en skäckfilm skrek jag också till. Sedan fortsatte vi skrika åt varandra tills en av oss frågade varför vi ens skrek.

Julie, sjuksköterskan, förklarade att jag var på sjukhuset vilket var rätt självklart. När hon sedan sade mitt kunde jag inte tro vad det var hon uttalade.

– Ursäkta, kan du upprepa det igen?

– Kim Young-Soo.

Den unga sjuttonåringen stirrade tillbaka. Hon var en asiatiskt skönhet. Hennes hår var längre än mitt. Den sträckte sig enda ned till hennes höft och var lika mörk som svartbär. Hennes rosiga läppar var mjuka som bomull. Ögonen däremot var inte asiatiska. De var lika blåa som himlen och fick mig att undra om det kan ha funnits utländsk blod i familjen. Apropå familj verkade hennes inte vara särskilt varm. Pappan och styvmamman bråkade jämt. Hon bråkade jämt över små saker som när hon inte fick köpa sin "lilla shoppingbil", vilket hon kallade det för. Men den var långt ifrån liten. Den var en vit elegant sportbil, en porsche. Jag tyckte synd om flickans pappa. Att behöva stå ut med en sådan kvinna måste vara outhärdligt, men det kändes som karma. Om jag förstod rätt från alla hembiträdenas historier var han otrogen mot sin första fru, Young-Soos mamma. Deras äktenskap var arrangerat och Young-Soos pappa tog det inte på ett särskilt bra sätt. Han var van vid att festa, ha kul och ligga med flera kvinnor. Därför när hans föräldrar gifte bort honom mot henne behandlade han henne som soppor. I hans syn var hon inte värd någonting. Fast trots det var hon trogen mot honom ändå. Och sedan en natt kom han hem full och våldtog sin fru medan hon sov. Resultatet av det brottet blev Kim Young-Soo. Ett oönskat barn som fick lära sig sanningen med tiden. Några år efter hennes födelse skilde de sig. Men det var inte det som triggade henne till att begå självmord. Visst var det en del ut av provoceringen men hennes skolliv var den verkliga anledningen. Hon blev mobbad varje dag. Kränk, slagen och hånad av alla elever. Ingen hjälpte henne. Alla vände sig ryggen och låtsades som om de inte hade sett något eller hjälpte till att mobba. Familjen var inte till stor hjälp heller eftersom pappan bara jobbade och aldrig hade tid. Styvmamman brydde sig knappast om sin styvdotter och fokuserade mer på sin skönhet. Hon hade ingen hon kunde luta sig mot i svåra stunder. Generellt sög Young-Soos liv.

Därför var jag nu nyfiken i varför jag hade hamnat i hennes kropp. Fanns det något högre syfte? Eller ville Gud bara leka med mig?

– Nåväl, jag har det här livet nu att tänka på. Kan lika gärna försöka vänja mig vid det. Och det är inte som att de väntar på mig...

Efter att jag steg ut ur badrummet tog jag snabbt på mig min skoluniform. Kjolen var svart-och vitrutig. Kavajen påminde mig om min dotters, Hwa-Youngs, kavaj. Jag höll hårdare om den och mindes de gånger då jag strök hennes skoluniform efter att ha tvättat den. Känslan fick mig att känna lycka enda sedan jag dog eller rättare sagt min kropp dog.