I meningens hjärta

Kapitel 3: Bara ett helt vanligt skolliv

På grund av det jag gjorde mot Areum fick jag tre veckors kvarsittning och fick sitta i skolan. Areums pappa ville att jag skulle utvisas men rektorn som var en nära vän till mig från mitt förra liv, och lyckades räkna ut vem jag var egentligen, vågade inte.

Därför fick jag just nu gå mitt i kvällen under den mörka natten, inte för att jag klagade eller något, tvärtom jag tyckte det var skönt att gå ensam såhär. Men det varade tills det började regna. Jag tog upp mitt (Young-Soos rosa) paraply och försökte undvika pölar. Mina skor var inte exakt tålbara.

Undertiden jag gick genom staden, bara för att jag missade bussen p.g.a. kvarsittningen, stannade jag helt plötsligt när jag fick syn på en kille runt Kim Young-Soos ålder. Han jagades av ett MC-gäng som definitivt hade tänkt mörda honom. De höll i slagträn, vissa höll i stora knivar andra i kedjor och en, som jag antog var ledaren, höll en pistol riktat mot honom. Jag såg på, såsom många andra civila människor gjorde, när de passerade på vägen. MC-gänget körde över bilarna med sina motorcyklar och började attackera killen. Folk sprang ut från deras bilar och bort från platsen där de slogs. Jag tittade mig runt omkring och det var kanske bara en ut av alla människor här som nog ringde polisen medan de andra bara stod och såg på eller filmade. När jag hörde polissirenerna såg jag killen snabbt fly genom bakgatan bakom mig. Hans ögon mötes med mina i en splittsekund innan han sprang vidare. Killarna och männen på motorcyklarna hade dessvärre mer otur eftersom deras motorcyklar fick svårare att åka därifrån. Därför försökte några av de fly genom att springa men poliserna var redan på plats och fångade dem allihop.

Efter att alla i MC-gänget togs fast av polisen gick jag samma väg som killen hade flytt. Jag visste att han inte skulle komma så långt p.g.a. skadorna han hade och låg säkert döende på marken mellan husen. Och som jag trodde låg han några kvarter bort helt avsvimmad. Men huvudet skakade rejält, troligen p.g.a. hjärnskakning. Först hade jag tänkt ringa ambulansen men hans tillstånd var för allvarlig. Fick han inte hjälp nu skulle han dö. Därför gjorde jag det enda jag kunde göra. Bota honom. Det var inte så svårt att göra det när man hade verktyg som kunde hjälpa till. Det behövde inte vara medicinska verktyg som fanns i sjukhus, så länge man använde dem rätt kunde en operation. Just i den här stunden var jag glad över att vara tjej. För som tjej användes rätt många verktyg och material för att se vacker ut. Och alla dessa verktyg samt material fanns jämt i en tjejs väska. För att hans kropp inte skulle bli infekterat tvättade jag alla verktyg med en flaska alkohol. Sedan kunde min operation börja.

Efter att jag blev klar och hans kondition hade blivit stabiliserad ringde jag ambulansen som kom och tog honom. Jag berättade för de att han hade cancer och nästan blev ihjälslagen av ett MC-gäng. De blev glada över informationen och tackade mig för hjälpen. Jag såg de åka längre och längre bort från mig. Undertiden tänkte jag hela tiden på att det här mötet med den killen kan ha varit ödet. Kanske Gud sände mig att hjälpa den stackars pojken, som haft en sexårig cancer i huvudet. Vårt möte kan inte ha varit slumpmässigt. För allting som händer i världen är antingen planerat eller oundvikligt. Människor har fri vilja men de har också ett öde. Många försöker kämpa emot sitt öde, men det fungerar inte på det sättet. Ödet är vårt liv. Våra handlingar, våra val är självaste ödet. Något man måste lära sig att acceptera. Kanske var det just därför jag hade det lätt att acceptera det som hänt mig.

När jag gick förbi några kvarter märkte jag en gråtande, kvävd, röst i en mörk gränd. Jag hörde sju killar skratta och prata, och förstod genast vad som höll på att ske. Människorna runtom mig hörde också säkert det men var för rädda för att säga något eller ens tänka. De som gick förbi gränden var trots allt personer med dålig fysisk styrka och troligen dålig mental styrka med. Men det hade inte jag. Tydligen stötte jag på problem efter problem idag. Var det här verkligen oundvikligt?

Hon kunde inte vara äldre än min Shin-Ae. Att lära sig kontrollera sina känslor var det första jag fick lära mig av min pappa innan jag fick lära mig vår familjs krigskonst. Det var just därför jag kunde hålla mig lugn just nu när striden bara börjat. Men för mig blev det mer som slakt än en strid. Dessa personer var bara för svaga. Men självklart låtsades de var starka för att de hade kamrater som hjälpte till. Men när alla de väl blev ensamma var de lika svaga som en myra. Vilket får mig att tänka att ungdomar nuförtiden verkligen behöver disciplineras. Nåväl de kanske skulle bli det när de hamnade i fängelset för grov våldtäkt.

Veckan därpå läste jag i tidningen att fem av de sju våldtäktsmännen hade dött i fängelset. De två andra kom undan eftersom de var minderåriga och därför inte kunde hamna i fängelset. Fast även om de kom undan med deras brott skulle de få sitt straff. Något annat intressant som skedde under veckan var att min klass fick en ny elev. Gissa vem hon var. Just det flickan jag räddade från att just ha blivit våldtagen. Hennes namn var Choi Song och hon bad mig att lära henne att försvara sig. Självklart sade jag ja eftersom det vore ett slöseri om hon blev attackerad igen och inte kunde försvara sig efter att jag hade räddat henne. Saken var att när jag väl sade ja började mina vänner också be om att bli mina lärlingar. Några dagar efter att jag påbörjade träningen anslöt sig fler och fler elever och tränade med oss.

De första två veckorna fokuserade vi på att bygga upp uthållighet genom att springa varje morgon tidigt klockan fyra. Därefter när jag bedömde att de var redo för nästa steg lärde jag dem grunderna i min familjs krigskonst. Grunderna i vår krigskonst bestod av fem delar. Den första delen var meditation. Det var ett bra sätt att lära sig kontrollera sitt sinne, kanske även utveckla ett nytt sinne, och träna sin qi. Den andra delen var yoga. Man blev vigare på det sättet. Vighet var någonting som behövdes framförallt för att bemästra avancerade nivåer inom krigskonsten. Tredje var spel. Genom att spela spel som kunde främja deras flexibilitet, styrka, uthållighet och skärpa alla sinnen. Fjärde var dans. Den tränade upp framförallt proportioner och bland det mesta från tredje delen. Femte var proportioner. De var egentligen inte så viktiga. För hade man gjort de fyra innan skulle man kunna hitta på sina egna slagställningar. Men grund proportionerna var viktiga för att de var enkla och det blev lättare för en person att besegra fienden, när slagställningarna gjorde att du hade lättare att slå till personens svaga punkter.

När mina lärjungar var klara med grunderna och hade visat mig att de var redo för nästa nivå var det dags för mer avancerade saker som t.ex. volter och andra kampsporter ex. kungfu, taekwondo och karate. Dessutom lärde jag de också om min familjs krigskonst förbannelse. Den innebar att om man slog en person med ondskefulla tankar skulle man själv känna smärtan, men tusen gånger mera. Det var en förbannelse som försäkrade om att man inte skulle använda vår krigskonst mot en person bara för att göra sig mer mäktigare. Till att börja med hade min familj funnits i generationer för att skydda inte terrorisera.

Sedan fortsatte vi träna hela året på skolan tills det var skolavslutning.