Allt för mig

Tiden står stilla. Du står framför mig. Jag kan inte förstå hur. Hur?

Jag hade aldrig pratat med dig förut, men du pratade med mig som om vi redan var bästa vänner.

Jag svarade så glatt jag kunde, försökte hålla uppe masken. Ville inte verka konstig.

Du ler mot mig. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle få se ditt leende i verkligheten. Det är mycket vackrare här än på min datorskärm.

Till slut lättade jag lite på fasaden. Pratade försiktigt om mina problem. Pratade inte ofta om dem. Men du lyssnade. Försökte hjälpa mig.

Sakta men säkert gjorde du det.

Krama dig. Jag vill krama dig. Men... tänk om du inte vill krama mig?

Du bad om att få se mitt ansikte. Jag hade sett ditt för länge sedan. Det var så fint. Så... lyckligt.

Jag skickade en bild – en som tog lång tid att ta. Och inte ens då var den fin.

Du säger något, men jag hör inte vad du säger. Jag ser bara dina läppar röra på sig, forma ord.

Du tyckte jag var fin. Söt, till och med. Jag sa inte emot, tackade bara. Men jag trodde inte på dig. För varje gång jag såg mig i spegeln var allt jag såg en ful, fet klump som inte förtjänade att finnas.

Jag drar i ärmarna på min collegetröja. Vill inte att du ens ska se glimten av vad jag gjort under dem. Men självklart frågar du varför jag drar i dem.

Varför måste du bry dig så mycket?

Du sa en dag att du tyckte om mig. Liksom jättemycket. Gillade mig på det där sättet som inte bara var sättet man gillar sina vänner på.

Jag log bara in i webbkameran.

Kunde inte säga att jag inte bara gillade dig, utan var förälskad i dig, att jag inte skulle leva nu om det inte var för dig.

Jag svarar dig inte. Du tar tag i min handled. Drar upp ärmen en bit.

Ser förskräckt på mig. Frågar varför. Varför jag inte sagt något.

En gång när jag inte hade svarat dig på flera dagar hade jag till slut haft nästan hundra oroliga meddelanden från dig.

Jag skrev och bad om ursäkt, att jag varit upptagen med skolarbete och inte kunnat svara.

Jag kunde ju inte berätta för dig att jag hade försökt ta livet av mig. Att jag legat på sjukhuset flera dagar, och därför inte kunnat svara.

Jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet inte varför. Jag vet bara att jag inte gjort det.

Dina ögon är fortfarande vackra, men nu är de inte längre lyckliga. Nu är de upprörda; både arga och ledsna.

Och det är som vanligt mitt fel. För att jag är en idiot.

Jag ångrade att jag inte sagt något. Var på väg att skriva om det till dig flera gånger, men ångrade mig och raderade texten i sista sekunden.

Jag ville inte lägga ännu mer tyngd på dig.

Du kramar om mig. Den är inte som jag någonsin hade föreställt mig. Den är mycket bättre.

Du ville träffa mig. Jag avböjde det. Ville inte att du skulle komma hem till mig.

Du fick inte veta hur jag hade det hemma.

Du fick inte.

Jag drar in din doft. Cigarettrök. Även om doften i vanliga fall gör mig illamående, gör den mig nu lugn. För det är din doft.