Den andra generationen

Vinden

Vi stack upp våra huvuden genom vindsluckan och slogs av en kall vind. Logan klättrade upp på vinden med mig tätt i hälarna. Jag såg mig omkring när vi kommit upp och lät blicken falla på en stor, dammig trälår., som stod i ett hörn av vinden. Jag gick fram och lade märke till ett litet, slitet fotografi som låg ovanpå locket till låren. Fotot föreställde vår mamma och...pappa? Mannen på fotot hade Logans och mina gröna ögon och svarta hår. Dom stod på en strand, med benen halvvägs ner i vattnet. Jag drog häftigt efter andan när jag såg att det var mannen jag och min bror drömt om i så många veckor. Logan kom plötsligt fram till mig och jag gav honom fotot. Han såg på det en lång stund innan han spärrade upp ögonen, "Ä-Är det han?" stammade han förvånat. "Ja, det är han" sa jag. Han la ner fotot igen och vi hjälpte tillsammans åt att öppna lådan. Vi flämtade båda till när vi såg vad lådan innehöll. Den gamla trälåren var fullpackad med vapen, rustningar och sköldar i glödande brons. Logan stack tvekande ner handen i låren och tog upp ett bronssvärd. Logan svingade svärdet och råkade träffaen gammal stol som genast delades i två. Jag stirrade förskräckt på stolen och sedan på Logan som sprang omkring med sitt nya svärd och svingade det omkring sig så att han råkade kapa ett bordsben, slå sönder tre gamla vaser och slå ner två lampor. Jag vände åter blicken mot trälåren och  lade märke till ett annat svärd, som stack ut lite från de andra. Jag stack ner handen i låren och drog upp ett svärd, som var lite kortare än Logans, men det var i hälften stål och hälften glödande brons.Det utstrålade makt och skräck, och jag älskade det. Jag såg en text glimma på sidan och jag vände på klingan för att läsa, baktalare. Jag lade sedan märke till att det inte var engelska, utan gammal grekiska. "Logan? Står det nåt på ditt svärd?" Ropade jag över axeln. "Ehh... Jaa! Klyvaren. Tror jag" sa han och tittade närmare på texten, "Stod det nå på din då, Lea?" sa han och vände sig mot mig. "Baktalare" sa jag. Han nickade och vi stängde locket till låren och klev försiktigt nerifrån vinden. När vi kommit ner och stängt luckan vände vi oss.

Där stod mamma och väntade på oss.