Den andra generationen

Meddelandet

Jag satt och fingrade på Baktalare i köket, jag kunde höra mammas avlägsna tjat i bakgrunden. Jag suckade och tittade upp, jag mötte Logans blick och vi såg uttråkade på varandra. Mamma hade tjatat på oss i vad som kändes som evigheter, även om jag var medveten om att det inte kunde vara mer än en timme. Hon hade alltså stått nedanför vinden när vi kom ner, och hon var arg... väldigt arg. Hon hade sagt till oss så många gånger i flera år, att vi aldrig fick gå upp på vinden, men vi hade trotsat henne på några minuter. Till slut tystnade hon och jag och Logan vände blicken mot henne, hennes ansikte visade tydligt hur missnöjd hon var. "Jag förstår inte... varför har vi inte fått gå upp på vinden?" frågade jag försiktigt. Hon suckade och såg på mig, "För att jag inte tyckte att ni var redo att få reda på det än..." hon tittade nervöst från mig till Logan. "F-Få reda på vad? sa jag och slängde en snabb blick på Logan. "Vem eran pappa är, vad ni är.." Hon satte sig ner på en stol och hennes axlar sjönk ihop. "Vad är vi, sa du?" sa Logan och jag samtidigt. "N-Ni... Ni är halvgudar" Vi stirrade på henne, sen brast Logan ut i skratt. Jag stirrade på honom och slog honom hårt på armen, han tystnade genast och tittade oförstående på mig. "Logan, håll käften! Jag tror inte hon skojar.." sa jag och Logan tittade ner i golvet. "Ungar, jag skojar inte... Ni vet allt jag berättat om Grekisk Mytologi? A-Allt är sant... Eran pappa är.." Jag höjde ett ögonbryn åt henne, "Allt är sant? Allt? Zeus, Poseidon... Hades?" Vid mina sista ord skakade himlen av en enorm blixt. "SSSHHH! DOM HÖR DIG!" Skrek mamma förfärat, hon tog sin kaffekopp och fyllde den med kaffe och började dricka (kaffe har alltid haft en lugnande effekt på henne). "Eh... mår du bra? och vad sa du om våran pappa?" sa Logan och gav vår mamma en konstig blick. "Jag skulle inte ha sagt når... det är hans beslut att... han måste ju erkänn er... dom måste ju fortfarande fullfölja eden? Eller hur? ELLER HUR?! Oj förlåt, jag är lite stressad bara... Är ni hungriga? Vad pratar jag om... Förlåt för att jag bara står och babblar... Jag tror det är dags..." Hon spillde sitt kaffe på golvet för varje ord hon sa tills hon gick omkring i pölar av kaffe på golvet. "Dags för vadå?" sa jag och min bror samtidigt. "Ni ska få se.." Hon gick ut i hallen och kom tillbaka en minut senare med ett stort guldmynt i handen. Hon gick ut genom ytterdörren och vi sprang efter henne, vi hittade henne vid baksidan. Hon stod med vattenslangen riktad rätt ut på gräsmattan. "Mamma? vad fan gör du?" sa Logan och sprang fram till henne. "Jag vill ha en regnbåge!!" skrek mamma och vi tittade chockat på henne medans hon stöd och viftade med vattenslangen i försök att skapa en regnbåge i solljuset. Efter ungefär 10 minuter färgades luften i alla förger, vattnet blev grönt, blått, rosa, gul..."JAG LYCKADES!" skrek mamma och gjorde en liten dans. Vi bara stirrade konstigt på henne. Sen kastade mamma mynten i vattnet och ropade "Gudinna Iris, ta emot vårt offer!" hon väntade en stund och sedan började vattnet skimra och bubbla. "Halvblodslägret, Long Island, Keiron" sa mamma med en betydligt lägre och lugnare röst. Sen flimrade vattnet till och en man i rullstol visade  sig. Jag flämtade till medans Logan bara stirrade dumt. "Keiron!" Utropade mamma glatt och mannen såg sig förvånat omkring innan hans ögon landade på vår mamma och hans ansikte sprack upp i ett stort leende. "Jacqueline!!" Sa Keiron. "Det är så kul att se dig igen!" sa mamma och glömde bort oss som stod bakom henne med chockade ansikten. "Det har gått 13 år sedan sist!" sa Keiron och hans leende blev ännu större, sen föll det långsamt och Keiron (som mannen tydligen hette) fick ett seriöst ansiktsuttryck. "Jacqueline... har det hänt nåt med Leanne och Logan?" sa han och jag blev förvånad över att han visste våra namn. "Va? Oh nej nej. Men dom... Gick upp på vinden.." sa mamma och tittade ner i marken, "I så fall... tror jag att dom är redo" sa Keiron och jag och logan såg på varandra och Logan ryckte på axlarna. "Men.. hur ska jag ta dom till Long Island? Dom är säkra så länge dom är inom husets beskydd... men där ute, vad som helst skulle kunna anfalla dom, du vet mycket väl varför jag valde att undervisa dom hemma." Keiron såg förstående på henne och sa med len röst, "jag skickar en satyr som kan möta er på halva vägen, men var försiktiga! Ge er av så snabbt ni kan Jacqueline" ha han, sen försvann regnbågen med mannen och vi var ensamma kvar. "Mamma vände sig mot oss och sa "Men vad väntar ni på? Sätt fart! Vi har inte mycket tid" sa hon och sprang tillbaka in i huset med oss tätt i hälarna. Vi sprang upp på våra rum och tog fram en varsin ryggsäck och packade den med kläder, pengar, godis (Hey, du vet aldrig när du kommer behöva det!) och ficklampa. Sånt som vi trodde att vi skulle behöva alltså. Sedan sprang vi ner igen där mamma väntade med sina bilnycklar. Tillsammans skyndade vi oss ut till bilen och klev in. När alla var klara trampade mamma gasen i botten och vi for iväg i 110 km/h. Efter tre timmar körde mamma in till vägkanten och låste alla dörrar i bilen, och vi väntade. Efter en kvart började mamma bli orolig, "H-Han borde ha vart här för tio minuter sen... det måste ha hänt nåt." sa mamma och tittade ut genom bilrutan. "Mamma, chill. Tio minuter är ingenting" sa logan och klappade mamma på axeln men drog snabbt tillbaka när mamma fräste åt honom "Ni förstår inte allvaret i detta! Ni är i fara! Monstren kommer hitta er, döda er och förinta er! Jag måste ta mig till lägret på egen hand, Dom ska inte få ta mina barn"