Hans blick var riktad ned mot marken medans han gick längst stigen som omslöt sig av träd. Han hade länge gått och bara njutit av tystnaden tills en ung kille kom joggande förbi honom. Hans blick följde den unge, vältränade gestalten innan han fortsatte gå på stigen.
Hon hade efter ett flertal minuter samlat tillräckligt mycket kraft för att förmå sig själv att röra på sina ben. Steg efter steg började hon närma sig sitt hem. När hon kom till den lilla korsningen så återstod ett val, antingen att ta genvägen genom skogen eller ta gångvägen hem. Visserligen tog gångvägen mycket längre tid, men hon ville inte gå ensam i mörkret i skogen nu när mörkret börjat falla. Hennes blick var riktad ned i marken och hon hann inte reagera först hennes drömkille fick henne att falla till marken ytterligare en gång. Hon slog i huvudet i asfalten och gnydde lågt. När hon öppnade ögonen såg hon Luddes isblå ögon stirra på henne med ett slag av panik i blicken.
-Men shit förlåt mig jag såg mig inte för, hur gick det? Gör det ont någonstans? Ska jag ringa någon? Hur känns det? Orden forsade ur hans mun och hon gav ifrån sig ett försiktigt skratt.
-Det gick bra, det ömmar lite bara, sade hon och gav honom ett snett leende.
Han nickade till svars och ställde sig upp på sina ben innan han sträckte ut handen till henne. Hon tog emot den och han hjälpte henne upp på fötter. Hon borstade av dammet som lagt sig över hennes svarta klänning innan hon mötte hans blick igen.
-Ludwig, sade han och sträckte fram handen.
-Ellinore, svarade hon med ett leende.
ESTÁS LEYENDO
Levererat. Läst.
Novela Juvenil''Komigen...det var ju ett skämt. Bli inte så jävla sur.'' Egentligen heter jag inte Elwira. Mitt namn är Ellinore, men aldrig att jag kommer säga vem jag är. På riktigt.
