Ingen Får Någonsin Veta - Oscar Molander (TheFooo fanfic)

IFNV 3

~ Vildas Perspektiv ~

Vi hade ätit klart och eftertexterna rullade. Jag var proppmätt. När jag kollade på klockan var den halv 8. Jag fick en liten panik attack. Nu gällde det. Vi ska till gravgården. Vad jag ska säga till Ogge har jag ingen aning om men det får jag tänka på sedan.

- Ska vi dra till gravgården ?! frågade Ogge och stängde tv:n jag nickade och reste mig upp och tog på mig min jacka och en svart SWAG beanie. Jag hade släppt ut mitt hår som nu var vågit av att ha varit i en knut hela dagen. Vi tog på oss våra skor och sedan gick vi. Påsen med gravljus dinglade i min hand tillsammans med en ask tändstickor.

- Vems grav ska du besöka ?! frågade Ogge efter en stund.

- En person som stod mig väldigt nära, svarade jag och kollade in i mörkret.

- Du behöver inte svara om du inte vill men vem var det ?! frågade han sedan.

- Pappa, svarade jag kort. Jag undvek att titta på honom fast jag kände att hans blick brände mig i ansiktet.

~ Ogges Perspektiv ~

Vänta vad ?! Jag trodde hennes pappa var på någon sorts arbetsresa eller något. Jag ville inte tro det så jag antog att hon skämtade men jag sa inget. När jag kollade på henne så gick hon bara och tittade rakt fram i mörkret. Vi kom fram till en grind och på andra sidam glimmade hundratusentals ljus vid lika många gravar. Vilda öppnade grinden och jag följde efter henne med händerna i fickorna. Hon gick längs gångstigarna en bit tills hon stannade vid en svart gravsten. Inristat i guld stod: Markus Sandman 24.7.1968 - 11.9.2001

Vilda satte sig ner på huk och tog fram 3 gravljus som hon tände och placerade på graven.

- Hejj pappa !! Förlåt att jag inte varit här så ofta på sista tiden men jag har flyttat till Stockholm, till mamma, sa hon medan hon plockade bort vissnade blommor från graven. Jag var lite i chock. Det var faktiskt hennes pappas grav. Gud stackarn !!! Hur står hon ut ?! Hon började nynna en sorgsen melodi medan hon bara satt på knä och stirrade på gravstenen. Plötsligt slutade hon nynna och jag hörde hur hon snörvlade. Försiktigt gick jag fram och satte mig på huk bredvid henne. Jag placerade min arm runt hennes axlar och hon lutade sitt huvud mot min axel. Vi satt så en lång stund medan hon bara grät. Plötsligt kände jag hur hon rös till.

- Kom !!! Du fryser, sa jag och reste mig upp och drog upp henne med mig. Honvägrade gå någonstans utan placerade bara sina armar runt min hals och grät. Jag var lite förvånad men placerade sedan mina armar runt henne och kramade tillbaka. Jag börjde ner huvudet och andades varm luft på hennes hals.

~ Vildas Perspektiv ~

Jag ville inte lämna graven ennu. Allt jag ville nu var att släppa allt !!!! I 14 år har jag burit på den här hemligheten och det var så skönt att bara gråta och släppa ut allt. Jag stod och kramade Ogge och han kramade tillbaka. Jag kände hans varma andedräkt mot min hals och hur han pussade mig under örat. Vi stod såå tills jag inte kunde gråta mera. Jag sa hej då till pappa och sedan tog Ogge min kalla hand i sin stora varma och vi började gå "hemmåt".

- Förlåt för det där, jag brukar inte gråta sådär mycket men ... det har hänt så mycket sen sists, sa jag efter en stund.

- Det är okejj !!! Det är faktiskt bra att gråta då och då, svarade Ogge lugnt och strök min hand med sin tumme.

- Det är bara det att ... åka hit var en bra ideé fast endå en dålig, sa jag.

- Hur på sätt dålig ?! Berätta !! svarade han och torkade bort min mascara från mina kinder.