Guns And Roses

Del 1

Hailey perspektiv
Sakta öppnade jag ögonen. Jag befann mig i ett litet rum med ett litet bord framför mig. Stolen jag satt på var stenhård och obekväm. Jag försöker minnas vad som hände men de enda jag kommer ihåg var att jag fick en uppgift av Mr Heid, att döda någon vid namnet Aiden Carter. Men resten kan jag inte komma på. Någon är bakom mig. Jag känner det. Tysta andetag hörs bakom mig.
- Visa dig, beodrade jag.
Ett skratt hördes och genast stod någon framför mig. En kille lite äldre än mig som antagligen är Aiden. Jag granskar honom lite. Skarpa jawlines, mörkbrunt hår och bruna ögon.
Boww såå fkn snygg
Jag kom på mig stirrandes så jag harklade mig. Och satte ditt min hårda och tomma fasad.
Aiden granskade mig noga.
- Hailey Adams trevligt att träffas, flinade han.
- Det kan jag inte säga samma sak, mumlar jag och himlar med ögonen.
Därefter går han ut ur rummet och låser dörren. Låser. Seriöst. Ja jag kanske är världens näst bästa inom kriminellvärlden. Många fiender men även vänner. Men ändå. Jag är också en människa. Och extrem lat. Plus så är mina händer fastbundna så att de nästan går av. Nej jag skojar. Jag är ingen människa jag är ett monster. Så mycket blod jag har på mina händer. Så många liv jag har tagit. Men en sak är säker. Jag dödar bara skyldiga. Döda eller bli dödad.
Efter bara någon minut kom han in igen. I handen hadde han en grå mapp. Han slängde den på bordet så man såg en av bilderna inne.
- Du ska hjälpa oss att döda honom, sa han.
- Och om jag vägrar, säger jag med självförtroende på topp.
- Låt oss säga att det inte blir kul då.
Jag bara nickade till svars. Han knyte upp repen som var runt mina handleder. Innan han hann reagera så mottade jag ett slag med armbågen mot hans huvud.
Och sedan en vid käkbenen. Och tillsist men inte minst där solen inte skiner längre. När han stod och höll sig gick jag med snabba steg till dörren och öppnade den. Den var olåst men när jag skulle ut greppade någon taget om min hand och kastade ner mig.
- Och vart är du påväg, sa någon.
- Bror varför håller du dig där nere, säger någon annan röst Jag kan fortfarande inte se de.
- Hållkäften ropade Aiden argt.
De andra killarna skrattade.
Aiden gick fram till mig, tog tag i mitt hår och drog upp mig mot väggen.
- En gång till är du dödens, viskade han hotfullt.
- Wäw så rädd jag blir, mumlar jag sarkastiskt.
Sedan tar han en grepp till och bokstavligt bankar mitt huvud i golvet. Men som tur är så svimmar jag inte. Smärtan är outhärdlig.
- Din jävla hora vet du vem jag är, skriker jag av smärta men också av ilska. Men när han flinar. Då är gränsen till max. Jag ryggar bakåt och sen kastar mig mot honom. Slår honom i magen så han tappar andan några sekunder. Sedan greppar jag hans hår och drar den upp. Han skriker av smärta. Nu är det min tur att flina.
- Glöm inte vem jag är, säger jag och mottar ett slag mot hans mage men han hinner fånga den innan jag hinner slå honom. Plötsligt dras jag tillbaka av ett par starka händer. Killen antagligen håller mig i ett fast grep.
- Vänta bara jag ska slå sönder din huvve, skriker jag till Aiden och försöker komma loss.
- Nu räcker det, Zac ta henne till sitt rum nu, beodrar han kille som håller mig.
Innan han vänder sig om spottar jag på honom.
- Din hora va gör du, utbrister Aiden.
- Varför spotta på marken när vissa människor förkännar det i ansiktet, flinar jag.
Hans ögon mörknar en aning och innan han gör något värre drar killen som antagligen heter Zac mig uppför trapporna, till en stor hall som man har hemma typ. Zac öppnar dörren till rummet längst in i hallen. Sedan som den snälla han är kastar han in mig utan förvarning.
- Välkommen till ditt nya hem, mumlar han sarkastiskt. Och går ut. Men innan han stänger dörren ropar jag till honom.
- Hälsa Carter att frysta ärtor hjälper till mot saker som inte skiner längre.
Jag ser att det rycker i hans mungpipor innan han stänger dörren. Och låser det.
Jag ställer mig upp och torkar osynligt smuts från min vita t-shirt som blivit smutsig. Och även lite blodig,
Om de tror jag ska stanna här kan de drömma.
Synet från fönstret var inte speciellt fint. Skog överallt. Hoppa kunde jag inte heller det är typ 200 m ner. Jag stannar här tills jag hittar en väg ut. Jag suckar och kollar mig runt om. En stor säng, en tv hänger på väggen, en garderob och en dörr som säkert leder till toan. Jag bestämde mig att byta om så jag gick till garderoben och öppnade dörren. Det var inte så mycket kläder men jag valde ett par svarta jeans och en vit kofta.
Kläderna jag hade på mig slängde jag i en tvättmaskin i toaletten. Sedan kammade jag mitt långa bruna hår och satte mig på sängen. På ett nattduksbord fanns det en fjärkontroll så jag satte på tvn. Missförstå mig inte. Jag är den nästbästa inom kriminellvärlden. Om jag vill kan jag ta ut mig nu och döda alla men så snäll som jag är kommer jag låta de vara en stund till. Man ser ju direkt att de inte är så starka. Fysiskt och psykist.
Efter kanske 20 min öppnas min dörr och Zac kommer in.
- Aiden vill att du träffar de andra också.
Jag nickar till svars och följer med honom.
Vi kommer in i ett vardagsrum och där sitter Aiden med en kille och två tjejer till. När de ser mig tystnar de.
På bordet ser jag par godis påsar. Och då märker jag att är hungrig. Mina steg leder jag till bordet och sedan greppar jag tag i en av godispåsarna. Sura. Mm de bästa.
Jag sätter mig vid en ledig plats ock kastar mina fötter på bordet. Jag sitter och äter medans alla stirrar på mig.
- Undrar varför solen inte skiner, flinar jag och pekar min lilfinger mot fönstret eftersom jag äter med tummen och pekfingret.
Plötsligt brast en blond tjej i skratt. Jag ser att Aiden spänner sina knogar.
- Såå kan ni säga vem ni är eller så, säger jag och drar ut på ået. Medans jag äter resten av godisarna.
- Caitlin Dawson, säger tjejen som skrattade.
- Zac Mcall, säger Zac uttråkat och kollar på sin dator igen.
- Daniel Hale, en kille några år äldre än mig kanske.
- Ivy Leigh, ler en tjej med brunt hår.
- Carter, Aiden Carter ledaren av G5, säger Aiden allvarligt.
- Bond, James bond ledaren av "Jag bryr mig inte" säger jag sarkastiskt men ändå samma allvarliga ton som Aiden.
Ivy börjar skratta och sedan instämmer alla med henne utom Aiden. Jag ger honom en varför-så-arg-men-ändå-road-blick. Därefter flyter vår samtal på som vanligt.

****

- Schh, viskade jag och gjorde en sträng ansiktsuttryck. Ingen fattade något. Jag gick upp ur soffan och bort till Aiden. Pistolen som legat i hans fickor var nu i mina händer. Pistolen var i luften och med snabba steg men ändå tysta gick jag ut ur vardagsrummet. Jag hörde något som rörde sig. Som var påväg att ramla men någon tog tag i den så att den inte hann göra det. Det har jag lärt mig av min chef. Jag märkte att alla stod bakom mig och undrade vad som händer men de sa inget.
Pistolen stod nu riktad mot personen som gömde sig bakom jackor. Jackorna låg i en garderob som inte hade några dörrar.
- Ut, morrade jag.
- Nu, skrek jag och sköt i kanten av garderoben. Personen blev livrädd och sprang ut. När han såg mig med en pistol i handen räckte han upp båda händerna.
- Ta av dig luvan, morrade jag.
Personen tog försiktigt av sig luvan och den personen jag inte trodde levde var nu framför mig. Mitt Ex. Ethan.

Maia Mitchell- Haliey Adams

Francisco lachowski- Aiden Carter