12 år i skuggan~•~PAUSAD~•~

Vem är jag...?

Jag vaknade upp och jag såg en liten spegel framför mig.
Det var en tjej, det var jag?
Det var jag som inte minns, det var alltid jag, jag fattade inte vad jag tänkte för mig själv så jag tänkte mig inte för.
"Var, vem, hur?" Sa jag och kollade ner på mina tår som stack ut utanför täcket.
"Du heter Wilma och du har varit försvunnen i 12 år, minns du inget ifrån vad som hände för 8timmar sedan?" Jag vände mitt huvud 90 grader åt höger och där stod den där killen som hade hoppat in genom fönstret.
Han var lång, brunhårig, blå, gröna ögon och hade på sig en vitt munk tröja och svarta byxor.
Han såg väldigt töntig ut.
"Du var den där tönten som försökte vara cool när du hoppade igenom fönstret!!" Sa jag väldigt högt och pekade på honom med ett stor förklaring att det var han det handlade om.
"Hahahahahahah....!!!" Någon skrattade jätte högt på andra sidan och det var också en kille.

Han hade blont hår, bruna ögon och han hade exakt likadana kläder som tönten åt höger, utom att hans munk tröja var grå.
"T-tönt...?" Tönten stammade långsamt fram det och han såg ut som att han skulle rodna hela ansiktet rött men det blev det inte.
"Och vem är ni två, varför är ni här och vart är jag?" Sa jag och byte min blick emellan dom.
"Jag är Kevin och det där är Daniel" Sa killen till vänster som var Kevin och pekade sedan på tönten Daniel.
Daniel fnös till lite gran och tittade lite bort från mig.
Sedan efter några sekunder så började han prata.
"Du är i vårt hög kvarter och kommer få vara här tills du har återhämtat dig" Sa tönten Daniel och kollade på mig med ett litet leende på läpparna.

Jag kände mig yr och slog i huvudet i min kudde, mina ögon blev suddiga och sedan stängde jag dom av trötthet.
Jag hörde Kevin och Daniel ropa på mig och skrek mitt namn flera gånger.
Jag hörde ännu mer skrik och jag satt i ett vitt rum och hörde skriken.
Jag bankade på väggarna och skrek ut mina tankar.
"Snälla..!!
Sluta..!!
Hjälp dom..!!
Skynda..!!

...h-h-hjäl-p.." det sista ordet skrek jag inte, jag nästan viskade det av rädsla och medlidande av att höra dom skrikande rösterna efter hjälp.
Tänk att vara i den platsen i världen där man kan hamna i skuggan när som helst.

Daniels perspektiv:

Hon hade bara försvunnit, hennes hjärta hade stannat, hennes blod hade slutas producerats, hela hennes kropp var borta.
Kroppen hade börjat blekna och jag hade börjat bli orolig för henne.
Även om hon tycker att jag är en tönt måste jag vaka över henne och träna henne för sina uppdrag i gänget.
För det mesta av det jag och Kevin hade berättat förut för henne var lögner, bara lite av det!!
Jag stod i hallen för att få ett svar av Tilda om vad som händer med Wilma.
Tilda kom ut ur rummet där Wilma låg och kom fram till mig.
"Jag vet inte om hon kommer klara sig eller inte, hennes hjärta och lungor har stannat, men jag hittade lite saker som jag kommer att kolla på"
Jag undrade vad hon hade hittat, men det var inte intressant nu.
Jag gick med snabba steg in i rummet där Wilma låg.
Jag tog en stol och satte mig bredvid henne, jag hade börjat pilla i hennes vitt, rosa hår och jag kände de räckt att det var något speciellt med det, det liksom glänste när hon sov.

Plötsligt kände jag mig yr med ans jag höll på med Wilmas vitt, rosa hår.
Jag märkte att mina ögon var på vägg att stängas och jag kunde inte hindra dom.

Jag kände hur jag öpnade mina ögon och såg ett litet vitt rum, men det var någon som stod i andra sidan rummet och skrek.
Det var Wilma, hon verkade rädd och till och med verkade hon skräckslagen.
Hon skrek massa ord rakt ut och jag märkte redan då att det var något som jag inte kunde höra eller se.