12 år i skuggan~•~PAUSAD~•~

Juli är här...!!!

Daniels POV:

Vad vare det som hade hänt?! Jag var så förvirrad där jag satt i rummet som Wilma hade legat och sovit i.

Det kom in någon i rummet och jag kollade upp för att se vem det var som kom in.
Som vanligt så hade jag en liten gissning om vem det var och jag hade rätt, det var Kevin.
"Så vad hände med den stora stygga djuret i dig och vart är Wilmmiz?" Sa Kevin när han tog fram en stol och satte sig bredvid mig.
"För det första är jag inte ett STYGG monster och för det andra så blev hon lite sur på mig, för att jag såg någonting hon tydligen inte ville att jag skulle se"
Sa jag och tittade ner i golvet med ett högjut stönande.
"Vad menar du med det??" Sa Kevin med en nyfikenhet i rösten.
"Inget, hon vill nog inte att jag ska berätta, men om hon vill att det ska komma ut ska det komma från henne" sa jag med en sträng röst. Man måste vara en bra vän om man ska kunna lita på varandra och jag tänkte inte förlora det.
"Men vi borde nog hitta henne, eller hur!?" Sa Kevin med en glad röst och det såg ut som han skuttade ut ur durren med mig i hällarna.

När vi kom ut ur basen så märkte jag ett bekant ansikte som precis klev ut ur en mörk, grå limousin.
"Du Juli!!" Ropar Kevin till tjejen som klev ut ur limousinen.

Tjejen vänder sig om och visar sitt ansikte, Det är verklige Juli!!

Det hade varit flera år sedan vi hade träffat henne och kanske för att hon är väldigt upptagen.
Juli har en väldig bra karriär och har en väldigt bra röst, om man ska vara ärlig så har hon den bästa.

Hon hade först varit en av våra goda vänner när vi gick på låg stadiet men hon blev tvingad att byta skola och det var redan då vi hade bestämt att vi skulle slå ihop oss till ett gäng.

Så Juli är en professionell sångare men hon är väldigt blyg.

"Hej, det var så länge sedan" sa hon med ans hon kom gående mot oss och vi kramade varandra över hur glada vi var att se varandra.
"Så vart är Samuel, Robin och dom andra??" Sa hon efter att vi hade släppt taget om varandra.

Jag och Kevin vände våra blickar mot varandra, med frågetecken på huvudena.
"Eeeeh...?...ja Daniel vet du vart dom är för jag har inte...??" Sa Kevin i sin egna undanmanöver.
"Jag vet inte vi har inte set dom på 5 år hur skulle jag kunna veta, och vi visste inte att du skulle komma hitt och hur hittade du oss??" Sa jag för att hjälpa Kevin lite med sitt dum huvud som tänker långsammare en en sengångare går.

"Men om ni inte skickade det meddelandet då vem var det?" Sa juli och burgare få sin vanliga panik attack som vanligt.
"Jag vet inte vem men vi måste hitta den barbariska vargen, så att vi kan lista ut vem det är som har skickat Juli hitt, Okay..?!"sa Kevin bestämt och tydligt så att Juli skulle kunna få fokus.
"Får jag bara fråga-?" Sa juli men blev avbruten.
"Vi har inte tid, vi måste hitta henne, så att vi kan lösa de andra problemen" sa Kevin så att man nästan inte hörde honom.
"Men vem är det, hon som vi ska hitta, ni har inte berättat någonting om henne för mig så jag har ingen aning om vad jag eller vem jag ska leta efter.." sa hon med en sur min mot Kevin, och den här gången så kollade Kevin på mig och viskade.
"Hjälp...snälla..." viskade Kevin, men nej, den här gången är det inte jag som räddar honom i hans egna fällor.

Jag vände mig om och började gå och sa " Nej du, den här gången får du ta dig ur din egna fälla" sa jag och log ett stort glatt leende som fick honom att rysa, jag kunde faktiskt märka det 4m ifrån honom.
"Medans du har kul med Juli ska jag gå och leta lite"", så hejdå..!!!" Sa jag och vände mig om och vinkade hejdå utan att kolla back på dom.

Så vart kan hon ha tagit vägen, hon kanske var på väg till stan eller vara vilsen i skogen.
Ääääh...! Vem vet vi hittar henne säkert.

Julis POV:

Efter att varit irriterad på Kevin så hade jag börjat leta efter Wilma och så kallad Wilmmaiz.
Jag hade tagit vägen mot en äng för att jag hade set den på vägen hitt, så jag sate mig bland gräset och bara luktade, på blommorna....

Men när jag reste mig upp så såg jag någonting lysa lite på ute kanten av skogen och jag såg en flicka i min ålder, vitt, rosa hår och det såg ut som hon sov men jag kunde inte se så ordentligt men mina glasögon o putsade.
Så jag gick närmare och jag hade varit innan ungefär på halva ängen innan jag hade börjat springa.
När jag kom fram så såg jag att hon såv och att hon matchade Kevins beskrivning.
Jag tänkte precis gå ett steg fram men då stoppade en gren mig att komma in i skogen och jag blev bara förvirrad.

"...Va...., vad är det här..?" Sa jag och jag märkte att Wilma hade börjat röra sig av att bladen på trädet hade prasslat.
"Muhmujemi...." sa Wilma lågt och tyst men en vanlig människa kunde fortfarande höra det.
"Wilmmiz det är dags att vakna..." sa jag och försökte tränga mig igenom, men dom här grenarna hade trasslat ihop sig i varandra så den var omöjligt att komma förbi.

"Va f*n är det som pågår!! Varför kommer jag inte förbi!!" Skrek jag rakt ut i luften.
"Och varför är du ens så här långt ifrån basen?" Sa jag för mig själv.

"Hon gjorde ett kontrakt med denna skog, och hon kan styra vad som helst i den skogen nu" sa en obekant röst som kom från ingen stans.
"Och vem är du då?" Sa jag häpnad och samtidigt lite irriterad för att ha dykt upp utan att skrämmas.
"Jag är Oliver men den enda som kan veka henne där inne är antingen henne själv eller skogens andar" sa oliver med en låg röst och nickade mot Wilma.

         ~•~•~PAUSAR~•~•~

Sorry for these..•.•