12 år i skuggan~•~PAUSAD~•~

Vitt Rum

Wilmmiz POV:

Jag kände mig varm i kroppen igen och skriken slutade.
Det var en varm känsla att känna värmen som utstrålade från det som rörde min axel.
"Vad är det Wilmmiz? Varför bankade du i väggen och skrek?" Sa rösten bakom mig och jag kände mig enu varmare.

Så det var inget som jag bara inbillade mig, det var bra, för då kände jag mig inte ensam och bort glömd.

Jag kände hur ljuset trängde in i mina ögon, så det bländade mig.
Jag öppnade mina ögon och såg hur Daniel satt där bredvid mig och kollade på mig.
När han märkte att jag hade vaknat och att jag hade sett vart hans ögon gick så blev han lite röd mosig i ansiktet.

Jag hade flyttat till ett fult vitt rum, det var utan färg och behövde en ny start.
"Det här rummet är lika fult som vitt" sa jag med en hög och klar stämma.
"Vad vill du ha för färg på det då?" Sa Daniel och kollade på mig med både en allvarlig och frågande ansikte.
"Skulle det inte Kunna vara rosa, blåt, rött, grönt, gult, svart, orange, lila och grå, för det här är fulare en fulast!" Sa jag med en bit lögn som lyckades komma ut.

Men synd för mig att han hörde min lilla lögn.
"Du vet att dina lögner hörs flera mil bort? Men du kanske inte mins det men vi var i ett helt vitt rum för ungefär en timme sedan, och då var du skräckslagen, banka på väggarna och skrek" sa Daniel lugnt och fortsatte att pilla med mitt hår.

"Sluta pilla på mitt hår och jag vill inte höra mer om det!!" Skrek jag rakt upp i hanns ansikte.
Sedan efter några sekunder så blev jag uttråkad av att vi va i det här jä*la rummet, så jag sparkade av mig täcket, reste mig upp och började gå mot dörren.
"Vart ska du? du får inte gå här ifrån, tills dom har kollat så att du verkligen mår bra" sa Daniel och reste sig upp.

"Du bestämmer inte över mig och du kan inte stoppa mig" sa jag och fortsatte ut ur dörren.

När jag kom ut ur rummet så suckade jag och fortsatte ner för trapporna och ut.
Jag var så jä*la arg på Daniel, vem tror han att han är?!

Det kändes som om det tog en evighet för att hitta ut, när jag kom ut så sprang jag igenom den nerrivna staden som var helt förstörd, det såg ut som det hade varit en explosion som hade sprängt upp staden här och där.

Jag kände den stinkande doften av dam så jag ville bara komma längre och längre bort från den här sönder splittrade staden, så jag fortsatte att springa när jag kom ut ur staden och när jag kände det mjuka våta under mina fötter så kunde jag inte sluta släpa det stora leendet jag hade skapat.
Jag rullade ner för den våta mjuka baken och kunde inte sluta skratta efter det.
"Du värkar ha kvar ditt leende efter 12 år, det kommer väl aldrig försvinna" sa en röst bakom ett träd ungefär 3 meter ifrån mig.
"Vem är du då, jag hade nyss en bra stund och sedan kommer du och förstör" sa jag med en liten irriterad röst för att den här personen hade stört mig, sedan reste mig upp så att jag skulle kunna komma närmare trädet där rösten kom ifrån.

"Jag är Oliver Nikerio, du kommer nog inte ihåg mig men vi var bästa vänner när vi var små och bara sådär så försvann du från mig och jag blev lämnad" sa Oliver och kom sakta ut ur skuggan under trädet.
Han hade vitt hår med svarta fläckar här och där, han hade grön, gula ögon som lyste på något sätt i skuggan.
Hans kläder var bara en grön sönderriven t-shirt men vita byxor som också var upprivna här och där.

När han hade kommit ut ut skuggan så att jag kunde se honom bättre så fick jag blixtrar i ögonen och jag såg en bild på Oliver fast som en litet barn, han höll i min hand samtidigt som vi sprang, jag märkte precis efter att bilden hade försvunnit att vi hade varit i staden som jag hade sprungit förbi för ett tag sedan.
Men på bilden var byggnaderna hela och nu var dom helt ner rivna.

"Du såg det också??" Jag hoppade till för att jag hade blivit så koncentrerad på bilden i mitt huvud så att jag helt och hållet hade glömt bort om Oliver.
"Såg vad..?!?!" Jag försökte att låssas inte förstå vad han menade men jag verkade vara ur usel på att få till en bra lögn.
"Du är inte bra på att ljuga, vet du det??" Oliver hade äntligen fått en leende på sitt ansikte så då blev jag glad.
"Ja jag vet.. jag borde nog träna mer eller så är det inte det jag är menad att göra i det här livet, eller?!?" Jag hade blivit väldigt förvirrad över vad jag hade släppt ut ur min mun, men Oliver hade börjat få ett väldigt funderande ansikte och jag kunde som vanligt inte hålla min mun.
"Vad tänker du på, är det något bra, något dåligt.... VAD ÄR DET..!?!?!?!" Jag hade blivit så nyfiken att jag hade skrikit ut det sista orden så Oliver hade tydligen blivit lite rädd så att han hoppade till och ramlade.
"Skräm inte mig sådär när jag försöker tänka är du smäll.." sa Oliver och kollade på mig med en väldigt seriöst ansikte.
"O-okay..." sa jag med en liten besviken blick som stirrade ner i det våta gräset.

Oliver viskade för sig själv samma ord om och om igen som om han skulle hitta en hake och jag som nu hade fått tråkigt sprang rakt in i skogen och Olivers viskningar blev numer svagare och svagare.
"Hej.. jag heter Wilma men ni kan kalla mig Wilmmiz.." sa jag och räckte ut en hand för att känna på det första trädet som var närmast mig.
"Varför vill du ha tillstånd att träda in i skogen? Du kan ju bara gå in inland oss och göra vad du vill, vi kommer inte att störa er" sa den mjuka men samtidigt frågande i sin röst, jag var inte helt säker på hur jag skulle svara på denna fråga men det jag ville var att vara snäll och bry mig om denna åsikt.
"Jag vill ha tillstånd av er med hela mitt hjärta så talar jag sanning, jag vill veta hur era beslut skulle vara med villkor om hu den här skogen ska åt hände tas" jag menad allvar om detta, det här är en fin skog som ska vara fin.

Jag kände hur det skeendes som en nyckel vreds om i mitt hjärta och jag kände hur något klickade till och jag kände ett tillstånd i mitt hjärta.

Jag hade fått tillstånd av denna skog att göra vad som helst i denna skog, vet du varför?
Jo för att jag var den som hade hjälpt dom att beskydda sitt rike och jag blev en av ägarna av denna skog nu.

Jag såg hur det svartnade i ögonen och jag hade till och med känt det könna bladen som skapades under mig innan skuggorna fall över mig i mina mörka drömmar....

~~•~~
Hej Hej..!!!❤️️❤️️
Jag hoppas du gillade detta kapitel..!!
😅❤️️😐❤️️❤️️😘❤️️😛❤️️😑❤️️❤️️🍪
Det kommer ta ett tagg innan nästa kommer för jag öl lat och jag har skolan.😛😭🍪🐶😑❤️️
Men jag hoppas ni kommer att ha bra drömmar och inte skuggade drömmar som Wilmmiz❤️️😅🍪

❤️️🍪I love cookies🍪❤️️