Artemis Ljuger Inte Ensam

Kapitel 1 -En flock myror

Det var drygt ett halvår sedan som jag rymde hemifrån med min bästa kompis, som jag fattat var satyr. Han hade pratat om Halvblodslägret och det lät fantastiskt. Jag är glad att jag tackade ja till erbjudandet att komma hit...

Men när man ligger på marken på Halvblodslägret - mitt i arenan med hela släkten runt sig - helt spöad av sin kusin så får man andra tankar om det.
"Liv, res dig upp!" fräste Marvin och blängde ner på mig med sina mörkblåa ögon. Hans ljusbruna hår var lika rufsigt som alltid vilket betyder att han var lika söt som alltid.

Jag stönade irriterat till svar och satte mig upp. Huvudet kändes som att det skulle explodera av smärta, men ändå så tog jag emot det, bet mig i läppen och ställde mig upp.

För att vara Artemis första dotter så var jag ett fiasko. Hennes bågskytte-skills hade jag ärvt, men definitivt inte hennes utseende. Jag såg ut som en liten pojke med extra stora bröst och jag tyckte inte om det. Att jag såg ut som en pojke hade Afrodites stuga pekat ut många gånger, så det var iallafall bekräftat.

Det hånande skrattet ekade runt mig och jag blängde surt på Marvin som ett försök att se så hotfull ut som möjligt. Det funkade inte jättebra, eftersom att jag inte såg ut som den mest hotfulla personen i världen. Jag såg inte ut som Thalia gjorde när hon blängde... Gjorde hon det mot en så var man lika gott som död.

"Lektionen är slut för idag", utropade Marvin när skrattet dämpat sig. Han njöt verkligen av att se mig bli hånad.

Alla i arenan gav mig ett "buu!" och gick ut, som en liten flock myror.

Halvbloden som varit där den dagen var 99% losers och 1% jag. Ares stuga hade inte kommit eftersom att de visste att det var jag som skulle lära ut den då (vilket de förknippade med dåliga nyheter). Keiron var den första som föreslog att jag skulle öva svärdfäktning eftersom att bågskyttet rent sagt är perfekt. Att jag var bra på bågskytte, det visste jag definitivt. Jag var bättre än alla i Apollos och Ares stuga, vilket jag egentligen borde ha tagit som något positivt. Men det gjorde jag inte.

Jag var Artemis enda barn vad jag visste. Jag var helt ensam i min stuga, eftersom att den hade bestått obebodd ända sen lägret grundades, bortsett från när jägarna kom på besök. Det tog två dagar att få bort allt damm och dessutom all klotter som barnen i Hermes stuga hade gjort.

Det tog lång tid för Keiron och Dynoisus att fatta hur jag kunde vara Artemis barn, eftersom att hon är jungfrun som svurit en ed att aldrig gifta sig eller få barn. För mig tog det två minuter att fatta att min mamma Artemis hade blivit på smällen med min förra pappa. Jag kunde inte riktigt fråga min pappa om han hade doingat en gudinna av två anledningar.

1. Det är lite konstigt att fråga sin pappa om han doingat den grekiska gudinnan (och jungfrun) Artemis.

2. Jag bodde hos mina fosterpappor, som är världens coolaste personer.

Mina fosterpappor hette Charlie och Carl. De gifte sig år 2004 och adopterade mig år 2010. Jag bodde hos dem i 5 och ett halvt år, tills jag flydde hit. Jag hade bott i Halvblodslägret i sex månader, men de hade varit de bästa månaderna i mitt liv. Även om folk var idioter och skitungar så tyckte jag verkligen om dem. Tja, jag tyckte inte om dem men jag tyckte om folk som tyckte om mig.

Barnen från Hades stuga var oväntat trevliga. Trevor var en jätteschysst kille, men han kunde vara lite korkad ibland. Han hade kolsvarta ögon och mörkblont hår, som var långt men alltid uppsatt i en bulle. Historien om Nico Di Angelo, Percy Jackson och Annabeth Chase är fortfarande väldigt berömd i Halvblodslägret, särskilt i Hades och Poseidons stuga. Jag hade själv läst om dem men hade aldrig haft äran att riktigt träffa dem. Piper McClean och Hazel var nog dem som inspirerat mig mest i Halvblodslägret.

Efter allt grubblande så gick jag så fort som möjligt igenom den sandiga planen och lämnade svärdet i förrådet. Marvin var inte särskilt tillfredsställ med lektionen, men det förstod jag väl lite.

"Du är sämst på det här. Vet du det?" sa Marvin och kollade på mig med ett retligt flin på läpparna.

Jag fnös.

"Är du seriös? Du slog mig med svärdskaftet. Det var väldigt lågt", sa jag till svar och var ganska nöjd med vad jag sa.

"Det är vad man skulle göra, Liv", svarade han och kollade frågande på mig.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra för comeback då, så jag försökte med något klassiskt.

"Din mamma är vad man skulle göra", sa jag och kollade överlägset på honom. Det tog två sekunder att inse att det lät fel.

Marvin kollade på mig. Han var helt tyst, bara stod där och kollade på mig med en sorglig blick.

"Vad i Tartaros ska jag göra med dig?" suckade han tillgjort och la sitt svärd i skidan.

Jag kollade bara surt på honom till svar när han gick ut ur arenan. Marvin var en idiot som ens vågade säga sådär till mig. Jag är inget begåvat halvblod med jättebra superkrafter, även om jag önskar att jag var det. Jag önskade att jag var barn till Poseidon, eller kanske till och med Zeus. Jag hade hört att Poseidon var ganska schysst.

Jag släpade mina fötter med mig ut i solskenet, där jag träffades av samma doft som alltid. Jordgubbsrabatterna blandat med Afroditebarnens parfym och Aresbarnens svett. Fantastiskt...

Det var vackert på våren som det var då, men vackrare på vintern när alla stugor var snölagda och sjön var täckt med is. Alla stugor hade olika dekorationer och färger. Artemis stuga var silvrig och den glödde på kvällen. Artemis jägare bodde alltid där när de var i Halvblodslägret, men de hade slutat komma hit sedan de fått reda på att jag existerade.

Jag var inte mycket mer än ett misstag, men det var egentligen okej. Att bo på halvblodslägret och att få kalla det för mitt hem var verkligen en ära.