Bara en gång

Trois

Sakta betraktar jag honom där han står och pratar med sina vänner.
För varje sekund som går blir rynkad i hans panna kraftigare och kraftigare.

"Hej" snabbt skakar han av handen som jag placerar på hans axel
"Kan du bara!?"
"Va?"
"Kan du vänta vid bilen? Jag kommer!", yttrar han en aning irriterande. Kraftigt rycker jag till när orden lämnar hans mun.
Tårögd nickar jag snabbt innan jag vänder på klacken och går.

Ilsken och på gränsen till tårar krockar jag in i ett dussin personer innan jag når Brandons svarta Chevrolet.
Där står jag och väntar i 40 minuter innan jag med tårarna rinnandes längst kinderna går hem i kylan.

Att gråta har jag alltid haft problem med men denna gång forsar tårarna som aldrig förr. Och det sjuka är att jag inte vet varför.

Gamla damer stirrar ut mig när jag passerar. Men jag orkar inte bry mig.

Jag drar baksidan  av handen under ögonen innan jag kliver in genom dörren.

"Amanda!" Fan, också! Jag som inte ville höras.
"Ja?"
"Ojj, är du redan hemma ifrån Brandon?"
"Mm" Är allt jag kan svara.
"Hallå? Älskling, är allt som det ska?

Trots tårarna som fortfarande kväver mig försöker jag att behålla den glada tonen i rösten.

"Mamma jag mår bra! Ska bara byta om och gå ut en sväng!"

"Och Brandon?"
Jag suckar ljudligt för att markera att det är slut på det lilla förhöret och springer upp för trappan innan hon hinner se mig.

Väl i mitt rum slänger jag mig ner på sängen och andas ut.
På samma blåa lakan ligger jag i 20 minuter och stirrar på mobilen innan jag masar mig upp och går in i min lilla WIC. Utan att tänka tar jag de träningsbyxor och linne som ligger närmst och byter om.

"Hejdå!" Är det sista jag säger innan jag lämnar huset med hörlurarna och mobilen i högsta hugg.
................
Ett löfte får man allt hålla så här är kapitel nummer 3. Måste erkänna att det inte blev så långt men..
Btw så var jag tvungen att om publicera då det blev ngt fel.
På återseede// L😘