Dimman sveper in i rummet, hypnotiskt..
Förvandlas till en kvinna.
Jag blir som förlamad, trollbunden.
Fastnaglad av hennes blick, Plötsligt är hon nära...
Svävande, lätt, ett väsen av doft och rörelser, snabba och långsamma...
Het andedräkt, mumlande ord som talar om natten, evigt mörker och en gåva... Sen en svart spiral bland röda dimmoln.
Hon försvinner, borta..
Kvinnan och dimman.
Jag vaknar till men somnar om. Drömmen börjar om... Hon tar form, ur dimman.
Är det en dröm, Kan man drömma att man drömmer? Blir inte drömmen i så fall verklighet?
Hon förefaller mycket verklig och mycket mystisk, som om hon var nattens själ.
Jag är förlamad igen, men nu vill jag vara det. Jag vill ha det så här, med henne... Jämnt.
Men hon försvinner, alldeles för snart... Flyter bort, med läppar röda och underbara...
-Ja! Viskar hon
- Vi finns...
Sen är hon borta.
