Lovegood&Longbottom | Potter fanfiction

Kapitel 1 | "Allt jag behövde just nu"

Luna Lovegoods perspektiv.

När jag rusade fram på perongen för att inte missa Hogwarts Expressen sprang jag väldigt opassande in i en irriterad kvinna som förmodligen lämnat något barn.
" Jag ber så hemskt mycket om ursäkt " Sa jag och försökte le medan jag böjde mig ner på marken för att börja plocka upp mina böcker som flygigt lite överallt.
" Femte års elever, alltid lika stökiga " Suckade hon medan jag små log för mig själv åt kommentaren. Just när jag letade efter min sista bok sträcktes en hand framför mitt ansikte med boken i handen. Innan jag hann se
vem det var tog jag glatt emot boken. När jag tittade upp för att möta blicken hos den snälla personen såg jag vem det verkligen var. Neville Longbottom. Wow, han har verkligen förändrats under sommaren. När jag stirrat på han ett tag sa han plötsligt.
" Tänker du sitta där hela dagen och missa Expressen eller ska du resa dig upp, ge mig en kram och hoppa på tåget? " Han log sitt vackra leende medan han själv var väldigt stolt över att ha satt en så klockren mening.
" Neville, vad jag saknat dig! " Sa jag med min ljuva stämma och hoppade upp medan jag gav han en varm kram. Neville blev överlycklig inombords, men såklart märkte inte jag av det.
" De var verkligen allt jag behövde just nu " Sa han och skratta, sedan tog han min hand vilket fick mig att hoppa till av förvåning. Sedan drog han med mig in på tåget. Han öppnade en kupé dörr smidigt medan han hade ett stadigt grep om min hand. När han dragit ner mig i kupésätet bredvid honom kunde jag noga granska vilka som satt med oss. Där satt Hermione, Rom, Ginny, Fred, George och såklart Harry, våra närmsta vänner. Vi hälsade på alla och frågade lite vad det gjort under lovet. Vi var så upptagna med att prata att vi knappt märkte att tåget började rulla mot Hogwarts. Vårt älskade hem. Under resan pratade jag och Neville extra mycket, ovanligt mycket faktist. Vi brukade prata tidigare men verkligen inte så mycket som nu. Jag måste erkänna, han är verkligen fin. Inte för att jag tyckte han vart ful innan men nu såg han bara så vuxen och helt klart vacker ut.

Neville Longbottoms perspektiv.

När jag sträckte mig efter hennes lilla hand kände jag hur värmen spred sig i hela kroppen, jag var verkligen galen i henne. Men det skulle ju jag aldrig våga erkänna. När själva skolan började skulle jag inte träffa henne så ofta, eller de var vad jag trodde nu iallafall. Hon var ju med i elevhemmet Ravenclaw och jag Gryffindor tillsammans med de flesta av mina andra vänner. Men jag skulle faktist försöka vara med henne så mycket som möjligt. Iallafall försöka få en bra relation emellan oss, det var min dröm.
" Så Neville, hur går det med kärlekslivet? " sa Ron när vi klev av tåget och blinkade lite med ögat. Fred flinade lätt.
" Som att Longbottom skulle ha ett kärleksliv! " Sa en kille med en mörk röst och en blond kalufs bakom Ron, plötsligt puttade han till honom så Rons väska for i marken. Snabbt tittade han över axeln och såg vem det var. Blicken mörknade.
" Du, Malfoy. Han har ju iallafall en tjej att vara med i jämförelse med dig så stick till skogen där du hör hemma " Flinade George.
" Weasleys... " Malfoy gav George en ond blick, skakade lätt på huvudet och stack sedan iväg med ett följe av sina två ända riktiga vänner.

" Att han aldrig låter oss vara? " Suckade jag medan vi traskade iväg mot vagnarna.
" Äh lyssna inte på Malfoy, han kommer ända aldrig med något vettigt " Log Hermione mot mig som ett litet uppmuntrande.
" Han är lika ointressant som ett löv, om inte mindre " Sa vackra Luna, vilket fick alla att bli på bättre humör. Jag ville ha henne nu, i min famn. Luna, den vackraste tjejen jag någonsin sätt. Ett leende spreds på mina läppar när jag tittade på hennes smutsblonda hår medan hon satt böjd över en bok. Plötsligt tittade hon upp ut boken och möte min blick. Hon log tillbaka, då kände jag hur rådande började ta form i ansiktet. Snabbt tittade jag ner och insåg, året skulle bli helt fantastisk det kände jag faktist på mig.