Till Dig, Du Som Väntar

Du som finns kvar

Hej.
Mitt namn är Estrid jag är sexton år gammal och jag vill inte leva längre. Det låter så patetiskt, liksom testa säga det högt för dig själv. Jag är bara så trött på att leva. Det skulle du också göra om du var i min förbannade jävla situation. Min alkoholist till mamma hatar mig, pappa stack och brorsan tog han med sig. Jag var inte värdig nog att få följa med. Pappa har aldrig älskat mig på riktigt som han älskade min bror. Han skämde bort mig med kläder, böcker och generella saker jag ville ha. Men jag var liksom dottern han aldrig ville ha. Just nu...är böckerna allt jag har kvar. Möjligtvis han också. Just nu så vill jag bara knyta fats en stor tung sten runt min fot och bära med mig den till sjön och sen släppa den där vattnet är som djupast. Att aldrig mer se ljuset skulle vara en lättnad, att aldrig mer behöva ta hand om mina problem- eller ja, mammas problem. Dessutom har hon börjat visa symptom på alzheimers. Härligt va? Mitt liv kan ju verkligen inte bli bättre! Suck. Om bara han var här. Det är ljust ute, även fast klockan är strax över två på morgonen. Fast jag är ju van, jag bor ju nästan vid nordpolen. Jag hade inte haft något emot att åka dit dock. Faktum är att jag älskar kyla, jag vet, det är sjukt och du himlar nog med ögonen. Om jag bara kunde åka dit med honom. Killen som jag längtar efter hela tiden, killen som jag hoppas på ska komma i skinande rustning och rädda mig. Rädda mig från detta mörka, svarta hål jag är fast i.

🦌🦌🦌

Okej så detta var typ en inledning och JA denna kommer vara ganska deep så var beredda på lite feels xD Kapitlen kommer garanterat vara längre än såhär (är en sån som föredrar längre kapitel hihi) HADE