Nytt liv

KAPITEL 7

Jag backade men ramlade över sten kanten.
- Aj!, skrek jag högt.
Jag höll för munnen. "Kunde jag inte hållit tyst?" tänkte jag och reste mig sakta upp. Jag satt kvar på marken och stirrade på killen framför mig. Jag skrek till igen och allt blev svart.
Jag vaknade upp en stund senare och var blöt i hela ansiktet.
-Vad har du gjort?, sa jag lite överraskad om hur kaxig jag faktist lät.
Han tittade på mig.
-Oj ursäkta, Bryan, sa han och sträckte fram handen.
Jag skakade handen. Det blev en pinsam tystnad.
-Jag heter Fanny, sa jag i fel tillfälle.
Det blev tyst igen. Det började mörkna och det blev kallt. Jag tog på mig koftan jag hade runt midjan.
- Ska vi hitta något ställe att sova?, sa Bryan.
Pratade han med mig? Hade han tänkt att jag skulle följa med honom? Aldrig i livet!
-Eh.. jag vet inte. Jag menar jag känner inte dig..sa jag osäkert.
Han skrattade till så att jag vart tvungen att le.
-Jag är inte farlig vet du!, sa han retsamt.
Jag skrattade till. Vad kunde få fel egentligen? Inget jag kunde komma på iallafall.
-Okej då, sa jag och följde med han.
Jag tog min väska och följde med. Vi gick längre och längre in i skogen. Jag tittade mig runt och insåg hur fint det var här. Jag såg i ögonvrån att Bryan tittade på mig och flinade.
-Har du aldrig sett skog förut eller?,sa han.
Jag gjorde en liten grimas till svar och stannade.
-Här blir väl bra?,sa jag och pekade på en stor gran vi kunde sova under.
-Ja det blir nog bra det, sa han.
Vi gick sedan runt i skogen och letade grenar till brasan. Jag gick på ett ställe och Bryan på ett annat. Vi mötes sedan under granen och våra blickar möttes. Hans gröna ögon mötte mina bruna. Den här tystnaden gillade jag. Inget tjat med mamma, bara kvitter från fåglarna. Jag tittade snabbt bort och gjorde en rörelse som visade Bryan att vi borde sätta igång med brasan. Det var knepigt att tända men det funkade faktist. Jag satt och stirrade in i den sprakade elden och tänkte. Vad gjorde Bryan här? Jag tittade han och han tittade snabbt ner i brasan. Jag log.
-Sitter du och kollar på supermodellen?,sa jag retsamt.
Han skrattade till.
-Ja vars är hon då? Sa han och flinade.
Jag himlade med ögonen och kollade ner i elden igen. Jag kollade upp igen med en mer allvarlig blick.
-Vad gör du här egentligen?,sa jag med blicken fäst i Bryan.
Han kollade upp men brydde sig inte. Om det ska vara så, så okej. Jag ville ju faktist bara veta.. När jag nästan hade glömt bort vad jag sist frågade om så svarar Bryan:
-Jag är hemlös. Jag har bott i skogen hela mitt liv, sa han utan att titta upp.
Jag tittade på han. Är det så? Vad hemskt! Jag la mig ned utan ett ord och tänkte: "Skulle jag låtsas sova och smita innan imorgon? För jag tror inte riktigt på han." Men ögonlocken blev tyngre och tyngre och jag somnade..