Stanken. Den är helt brutal. Vi har varit här nere i över en månad nu och maten börjar ta slut. Pappa säger att det snart är över, att vi snart får komma ut. Men jag vet hur det kommer att vara, även om vi kommer ut så kommer allt att vara jämnat med marken. Askan kommer blåsa upp i våra ansikten och vi kommer kolla ut på det som en gång varit våra hem, våra trygga platser. Eller, de var trygga platser, innan de första planen kom. Först var de långt borta, men de kom närmare varje dag. Jag kommer ihåg hur larmet ringde, hur alla greps av panik. Stadens gator var fulla av vimlande folk, som gripits av panik, innan alla hittade till rätt hus, sedan vart allt knäpptyst. Om man hade sträckt ut handen skulle man kunnat ta i tystnaden, så tyst var det. Sedan hörde vi planen.
"Snälla pappa, kan du flytta på din fot den är i mitt ansikte", viskar min syster tyst. Hennes blonda, stripiga hår ligger som en slöja över hennes ansikte. Det är väldigt trångt, här nere i källaren. En källare till 3 familjer, inte så värst hälsosamt. Men vi har klarat oss, utan sjukdomar. Min mamma säger ofta att det är ett mirakel hur vi fortfarande lever. Hon säger att vi lever på grund av hennes fåniga heliga växter som hon hade i fönstret, de där vita blommorna som luktade så ljuvligt. Men det tror inte jag på, jag tror att det bara är tur. Mina tankar går som vanligt ut genom den stängda dörren och upp, ut. Jag minns hur den varma solen lyste i mitt ansikte när jag satt under äppelträdet som jag älskade så mycket, det är det enda minnet som gör att jag inte blir helt galen i det här trånga utrymmet. Allt var så himla varmt där uppe, hela tiden. Pappa försökte alltid förklara att det var på grund av alla föroreningar som släppts ut för länge sedan. När man har varit instängd i en mörk källare i över en månad så börjar man sakna solens ljus.
Jag känner hur världen sakta börjar försvinna och hur drömmarnas rike stänger sina portar bakom mig när jag kliver in. Sedan helt plötsligt så hörs en dörr öppnas. Vänta? En dörr? Det finns ju bara en enda dörr i det här utrymmer och den har inte öppnats sedan den stängdes för flera månader sedan. Jag kisar med sömndruckna ögon mot källan till ljudet, och där står en mörk siluett.
"Man får gå ut nu, faran är över" säger siluetten med en hög och mörk stämma. Jag känner hur det dunkar i huvudet, jag är inte van vid höga röster.
Jag reser mig snabbt upp och springer mot dörren tillsammans med resten av familjerna i källaren. Jag stiger upp i huset, eller det som varit huset, vars källare vi bott i så länge. En varm bris sveper med sig mitt lockiga, mörka hår och jag stirrar upp på den stjärnfyllda himlen. Jag står alldeles stilla och andas in lukten av frihet. Fastän allt är platt, förutom stora hål i marken, så känner jag mig lycklig. Jag älskar den känslan, jag älskar pirret i kroppen och benen som vill springa flera mil.
Jag börjar långsamt gå bort mot min familj som står och njuter, precis som jag gjort alldeles nyss. Jag ser i deras ansikten att de är lyckliga, jag älskar att se min familj lycklig. Människor vimlar runt på gatorna och skrattar och pratar. Då kommer en smäll. Ett skrik som spränger den stilla nattluften. Sedan tystnad, så tjock så man skulle kunna ta på den. Det är då vi ser planen.
