Min grönögda dröm

Del 15

Ewelyn  andades med tunga andetag medans hon lät sin blick fara över utsikten från fönstret. Solens morgonstrålar började sakta men säkert väcka staden till liv och årets första snöflingor dalade sakta ned från de vita molnen på himlen. Hennes lättklädda kropp blev knottrig av kylan som spred sig från fönstret mot henne. Tystnaden mellan henne och Lucian var en aning spänd och hon var inte säker på om hon vågade vända blicken mot honom där han nu låg i sängen.

''Hände något inatt?'' sade hon tillslut med en aning oro på rösten. Hennes blick sökte fortfarande efter något att kunna fästa sig vid utanför för att slippa vända blicken mot honom. Dock kunde hon inte undgå tanken på den barbröstade Lucian som nu låg i sängen en bit ifrån henne. Hon bet sig löst i läppen och försökte släppa tanken i väntan på att hon skulle få ett svar från honom.

''Nej'' sade han lugnt och sansat. ''Du var på mig i början och började knäppa upp min skjorta och ville in innanför mina byxor trots att jag försökte hejda dig, men du fortsatte försöka få av mina kläder.'' Sade han och hon kunde höra på hans röst hur ett finurligt flin spred sig över hans läppar. ''Tillslut, när du själv fått av dig dina kläder och lagt dig i sängen, fick jag kontroll över dig genom att dra in dig i min famn, och då tog det inte många sekunder innan du somnade på stört lilla du'' sade han. 

En lättat suck lämnade hennes fuktiga läppar och hon vände sig om mot honom. En tystnad spred sig i rummet, de enda ljud som hördes var deras försiktiga andetag som upprepades gång på gång.

Hon trädde på sig klänningen så att den nu satt som den skulle över hennes kropp. Hon såg på Lucian som fortfarande låg i den obäddade sängen. Hon kunde inte förmå sig själv att slita blicken från honom, han var så vacker. Det mörka håret som låg ruffsigt kring hans huvud, hans solkyssta hudton som lyste upp mot de vita lakanen. Hon tog några steg närmre honom. Avståndet mellan dem minskade. Hans blick var fäst i hennes. Tystnaden som låg i rummet avbröts när Lucian ställde sig upp. Hennes blick vandrade över hans felfria kropp. Hon tog ett steg närmre honom. Avståndet minskade ytterligare. Hennes blick var nu fäst vid hans ögon. De gröna ögonen. De gröna ögon som hon älskade, men ändå avskydde. De gröna ögonen som kunde gå från vänliga och välkomnande till kalla och onda på ett fåtal sekunder. Han tog ett steg närmre henne. Avståndet minskades igen. Hon tog ett steg till. Han likaså. Fortfarande med blickarna fästa i varandra. De stod nu så nära varandra att hon kunde känna hans andetag mot sin kind. Hon bet sig löst i läppen. Allt hon ville var att kyssa honom. Få pressa sina läppar mot hans. Få känna smaken av honom. Få honom. Han såg på henne med en hungrig blick och särade lätt på sina läppar. Han ville så gärna kyssa henne. Han ville få pressa sina läppar mot hennes. Han ville återigen få känna smaken av henne. Han ville ha hennes närhet. Hon tog ett steg närmre honom. Avståndet minskade ytterligare. Den tystnad som funnits i rummet hade försvunnit och ersatts med svagt fågelkvitter utifrån. De varma solstrålarna letade sig in i rummet och lekte över deras kroppar. De stod så nära varandra nu. Ett steg till. Hon tog det. Hans läppar var så nära hennes nu. Hon kände hans andetag mot sina. Hans välformade läppar närmade sig hennes. Han hade slutit sina ögon och han närmade sig henne. Henne och hennes läppar. Hon såg på honom innan hon svalde hårt och placerade ett hårt slag över hans kind. Han ryggade tillbaks och såg på henne medans hon vände sig om och gick ut ur rummet. Hon lämnade honom ståendes, förvirrad och övergiven. Han såg efter henne och sänkte sedan blicken. Detta var han värd.