Bara vänner.

Aldrig lycklig igen.

Caras perspektiv.

Jag såg mig omkring i lägenheten. Väggarna var vita och golven var ljusa. Det såg nytt och fräscht ut som mamma sa. Jag tyckte det bara såg ut som en lägenhet som var någon annans hem. Det var ju våra möbler och så men ändå inte ett hem.

Jag gick in på mitt rum och såg mig om. Det ända rummet vi hade målat klart. Väggarna var självklart mörkgråa. Sängen stod i hörnet av rummet och ett vitt skrivbord stod i ett annat hörn. Min garderob stig brevid dörren och mina böcker låg staplade i högar. Eftersom min bokhylla inte kommit än. Jag slängde mig på sängen och kände hur mitt knä slog i någonting hårt. Jag kollade efter och såg att min dator låg där.

Jag slog upp datorn och satte på en serie. Jag hörde att mamma kom in genom dörren och ropade hej.

"Hej!" Ropade jag tillbaka.

"Kan du börja med maten medans jag tar en dusch?" Frågade hon i dörröppningen.

"Visst.." sa jag. "Jag ska bara se färdigt på episoden. Bara 5 minuter kvar.."

"Okej då" sa hon och gick mot badrummet för att duscha.

Det kanske verkar som om jag vill vara här. Men så är inte fallet. Jag hatar det här stället. Och alla här. Jag kommer aldrig bli lycklig här.