Den stora Fotbollscupen

Det är helt omöjligt

Hannas perspektiv:
Jag springer till bilen med en stor resväska som jag släpar bakom mig. Jag kastar in den i bakluckan och sätter mig i bilen. Bredvid mig lägger jag min fotbollsryggsäck helt fullpackad av saker.
Jag ska nämligen till ett flyg och jag är sen.

Det här sommarlovet blir annorlunda för i år ska jag och mitt fotbollslag till England och spela cup. Vi ska vara i en hel månad och spela nästan varje dag.

Jag kollar ut genom fönstret. Jag är stressad. Jag kan höra mitt hjärta som dunkar snabbt. Mina händer bara skakar och jag kan bara inte sitta still.

Mamma svänger av den stora vägen och nu kan jag se Arlanda.
Hon stannar bilen. I samma sekund flyger jag ur bilen och hämtar min väska ur bakluckan.
- Spring du till flyget. Jag checkar in din väska, säger mamma och kollar på mig.
Jag ler tillbaka som svar.
Hejdå gumman! Ha det bra nu!
Jag ger henne blicken som betyder att ja det ska jag.
Hon tar min väska och jag börjar springa mot entrédörren.
När jag kommer in så kollar jag mig omkring och försöker se vart jag ska.

I mitt huvud repeteras bara en mening. Jag får inte missa flyget...

Julias perspektiv:
Såklart ska ju Hanna vara sen. Jag hoppas bara att hon hinner.
Själva flyget lyfter om 50 minuter och vi måste sitta på våra platser om 5.

Johanna försöker att få tag på henne genom att ringa medan jag och Linnea försöker att hitta henne bland folkmassan.
- Det är helt omöjligt, säger Linnea och ger ifrån sig en suck. Hon sätter sig ner på en stol och lägger huvudet i dina händer.
- Hon svarar inte, säger Johanna efter en stund. Hon sätter sig bredvid Linnea och försöker muntra upp henne.

Det blir tyst och jag bara står där som en idiot och vet inte vad jag ska göra.

- Tjejer vi måste gå nu! Hör vi en röst säga. Det var en av våra ledare. Petra.
Jag, Johanna och Linnea kollar på varandra.
- Men Hanna är inte här, säger Linnea.
Hennes ögon fylls av tårar. Hon och Johanna ställer sig upp och börjar gå mot alla andra i vårt lag.

Då hör jag det. En sak som får mig att skina upp som en sol.
- Jag är här nu!!

Linneas perspektiv:
Hon kommer inte att hinna. Min bästa vän kommer inte att komma. Vi ska vara utan henne i en månad. Jag vet hur mycket Hanna hade längtat efter den här cupen.

Jag känner plötsligt något som nuddar min axel. Som en knackning, men jag bryr mig inte. Jag känner det igen och jag vänder mig om.
- Vad vill d... jag hinner inte säga klart meningen innan jag ser vem det är. Hanna.

Johannas perspektiv:
Nu har vi gått på flygplanet. Jag och Julia sitter på den högra sidan och framför oss sitter Linnea och Hanna.
Jag och Julia har inte bråkat om vem som skulle sitta vid fönstret utan vi bara satte oss, men det hade Linnea och Hanna. Det var det enda de hade pratat om.
Hanna verkade ha vunnit eftersom hon sitter på fönsterplatsen nu.

Jag känner hur mina ögonlock bara blir tyngre och tyngre.

- Johanna!
- Va, jag är vaken, säger jag tillbaka sömnigt.
Det var Julia. Hon kollade på mig och det såg ut som hon försökte "säga" något. Hon kollar nu mot "borden" framför oss och då förstår jag vad hon menar. Det är lunch. Jag kollar ner på min flygplansmat.
- Ska vi äta det här, säger jag och kollar frågande på Julia.
Hon bara skrattar. Det är nog för att jag är så kräsen när det gäller mat.

Linneas perspektiv:
Hanna äter typ ingenting förutom bröd. Själv så tyckte jag att maten var helt okej.

Jag kollar bak emellan våra stolar där Johanna och Julia sitter.
- Gillade ni maten, frågar jag och försöker få kontakt med dem.
- Det var sådär, säger Julia och ler.
Johanna ger mig en blick som betyder att det inte var gott alls. Jag bara skrattar åt hennes min och sätter mig ordentligt igen.

Det pirrar i hela min mage för att jag har aldrig varit så här länge ifrån mina föräldrar som jag ska nu. Jag kommer att sakna dem jättemycket.

Hannas perspektiv:
Det är 1 timme kvar tills vi landar och jag har verkligen inget att göra. Jag hade ju så stressigt imorse så jag glömde saker.
Både Linnea och Julia lyssnar på musik och Johanna läser en bok. Eller vänta juste jag har ju med mig den sista Harry Potter boken. Jag öppnar min väska snabbt och sliter ut boken.

Jag läser i ungefär 10 minuter innan Linnea flyger upp ur sin stol.
- Jag behöver gå på toa. Kan du följa med?
- Men kan du inte gå själv? Säger jag med en "lat" blick.
Hon himlar med ögonen och så går hon.

Linneas perspektiv:
Jag kollar mig omkring för att försöka hitta en toalett som inte så många står på kö till. Jag får gå rätt långt för att hitta en.
När jag kommer fram så hörs det något från högtalarna:
- Hej! Det är kapten som talar. Det har blivit en försening så vi kommer inte landa förrän om 1,5 timme.
Från alla platser hörs suckar och sedan börjar alla prata igen.

Dörren till toaletten låses upp och ut kommer en kille. Han ser inte att jag står där och råkar gå rakt in i mig.

- Åh förlåt, säger han och kollar upp på mig.
Herregud vad snygg han var! Jag bara står där och är helt stum.
- Det är okej, säger jag tyst och kollar på honom när han ler och går där ifrån.
Jag går in på toaletten helt förstenad och låser.

Vänta... jag tror jag känner igen honom!

Hello!! Det här är det första kapitlet i min nya bok. Jag ska försöka uppdatera några gånger i veckan. Vi får se om jag lyckas med det. Skriv gärna vad ni tycker hittills och idéer!!
Stay strong!💋