Det hemsökta torpet

Kapitel 3

Rösten som jag precis hört var märklig. Det enda jag hade hört vad ett mummel som verkade vilja säga nånting. Som om den väntade på mig. Jag satte mig upp i sängen. Mitt i mina fantasier hörde jag att mamma ropade på mig. Jag ställde mig upp och tog på en onepice. Jag gick ner och slängde en blick på mammas fula klocka som hon envisas med att ha på väggen. Den visade 14:00. Oj tänkte jag för mig själv, alltså jag har sovit bort hela dagen.

När jag kom till köket satt mamma och kollade på mig med en allvarlig blick. Hon sa med blicken att jag skulle sätta mig ner. Hon hade plockat fram lunch som bestod av en soppa som jag inte hade nån aning om vad det var för nån. Sen kollade hon bort tills jag hade satt mig tillrätta på den hårda stolen.
- Gumman ehh såhär, vi måste flytta, sa hon snabbt.
Alla tankar rusade omkring i mig. Halva jag ville bara dö. Andra halvan blev glad.
- Men var??, undrade jag.

- Ehh, jag vet inte riktigt hur jag ska säga men, börjar hon. Huset ligger i en skog ganska nära här, fortsatte hon.

Det låter helt okej. Det ska bli kul att säga till Marielle. Hon kommer antagligen inte bry sig men ändå.

-Vi flyttar på fredag så ungefär en vecka är det kvar, säger mamma med en lite gladare ton i rösten.

Jag tog och hällde upp lite soppa i den djupa tallriken och smakade. Det var en annorlunda smak men den dög. Jag åt upp det sista och sen sprang jag upp till mitt rum. Jag började långsamt packa ihop mina saker lite. Eftersom att mitt rum aldrig är stökigt så hade jag inte alls några svårigheter med att flytta. Men då kom jag på en sak jag måste fråga mamma.
- Mamma ligger det där huset nära Chl...
Men precis i den sekunden kom jag på att Chloe var helt borta. Hon fanns inte och kommer inte existera något mer. Att gråta var lönlöst för ingen kommer ändå bry sig. Ingen kommer att förstå hur mycket jag saknar henne.

Jag ryckte till. Jag är säker på att jag inbillade mig men det kom inifrån vardagsrummet. Jag gick ner och kollade. Chocken från Chloes bortgång var hemsk och sorglig. Men detta var på en helt ny nivå...