Åskådare i mitt eget liv

Del 1:Jag föds

9 Februari 1999, kl 09:16: Jag känner hur det plötsligt blir alldeles kallt och ljuset bländar mina ögon. Av ren reflex skriker jag och allt känns väldigt annorlunda. Vart var jag? Varför lät alla ljud så mycket högre?

Jag slutade genast skrika när jag känner att jag hamnar på en kvinnas bröstkorg. Hon ser på mig med sina vackra ögon och jag känner kärleken hon utstrålar. Genast vet jag att detta är kvinnan som burit mig i nio månader. Kvinnan som gav mig muffins ibland, kvinnan som brukade sjunga för mig.

Detta är min mamma. Jag känner mig mycket lugnare och trygg, och vet redan att hon kommer ta hand om mig och älska mig mer än någon annan någonsin.

När någon rycker mig ifrån henne skriker jag men hamnar i famnen hos en man istället. Jag känner igen hans röst, den har jag hört nästan lika mycket som mammas. Han ser stolt på mig och jag förstår att det är min pappa.

Min kropp hoppar till. Vad var det? Den hoppar till igen och ett litet ljud passerar mina läppar. Pappa skrattar bara, så jag förstår att det inte är något farligt. Han nämnde ordet hicka, även om jag inte förstår vad det betyder.

De närmaste dagarna vågar jag öppna ögonen mer och mer, men jag sover ändå största delen av tiden. När vi lämnar sjukhuset vet jag inte alls vart vi ska, men jag känner mig lugn av det brummande ljudet som låter när vi åker.

Hemma så ser jag något främmande. Det har päls, och spetsiga öron och stora ögon. Det sniffar försiktigt på mig innan det springer iväg, med svansen högt upp i vädret. Jag får senare veta att hon är en katt, Ronja. Även om jag inte ännu vet vad en katt är för något.

Tiden går verkligen fort när man är liten, och innan jag vet ordet av det fyller jag 1 år. Jag får äta tårta, och det är roligt att äta med händerna. Pappa brukar skälla på mig när jag kladdar, men inte idag. Det står lådor överallt för vi ska flytta, men jag vet inte vart och jag har för fullt upp med alla nya leksaker för att hinna bekymmra mig över sådant. Jag får många presenter. Alla släktingar är här för att fira mig, och jag tycker det är jättekul med folk som kommer på besök. Gästerna vill alltid vara med och leka, ofta kurragömma eller tittut. Mitt första år har med andra ord varit bekymmerslöst, jag har lärt mig både att prata lite och gå.

Tack för att du läst! Är kanske lite tråkigt att läsa i början men tro mig, det kommer hända mycket mer... Tack återigen ❤