Åskådare i mitt eget liv

Del 4:Mellanstadiet

Maj 2009: En 10-åring som snart slutar årskurs 3, det är jag det. Jag spelar king med Tindra och solen skiner.

-Kolla vad högt bollen flyger! Ropar Tindra glatt och jag springer för att fånga basketbollen. Den studsar en gång innan den träffar mitt lillfinger med hård kraft, och jag känner hur det ilar till.

-Rebecka! Hur gick det? Frågar Tindra oroligt och jag kämpar för att hålla undan tårarna.

-Det gick bra. Säger jag, jag kan ju inte börja gråta mitt på skolgården, det är ju pinsamt.

-Kom så går vi in och sköljer. Säger Tindra och jag nickar sakta medan jag går med henne in.

Jag känner en värmekänsla och blir yr, men jag lyckades ändå att hålla mig från gråt.

En fröken kommer och hjälper till, och pappa hämtar mig efter skolan. Han säger att det bara är ett blåmärke, så jag lyssnar på honom.

Mamma kommer strax efter att vi kommit hem, och hon ser på mitt finger och blir genast arg på pappa.

-Menar du allvar!? Bara ett blåmärke!? Det ser du väl att det inte är, vi måste ju åka in med henne och kolla upp det. Säger hon, och pappa skriker tillbaka.
Jag kommer och tänka på Ronja, vår katt, och undrar vart hon är.

-Vart är Ronja pappa? Frågar jag, och han ser på mig med alldaglig blick.

-Jag släppte ut henne. Säger han, och både jag och mamma ser på honom med stora ögon.

-Vadå släppt ut henne? Frågar jag, och pappa skrattar lite.

-Nä men jag tänkte att hon kunde bli en utekatt, så jag släppte ut henne och åkte till jobbet. Hon var inte kvar när jag kom hem. Säger han med ett leende på läpparna, precis som om han inte tar det på allvar, och jag börjar gråta.

-Hur tänkte du!? Ronja är bara 1 år gammal, och har aldrig varit ute tidigare, hur tänkte du att hon skulle klara sig själv ute? Man går ut med katten i koppel innan man släpper ut den ensam! Ryter hon, och pappa slutar att le, men han ser ändå inte bekymrad ut alls.

-Nä okej, jag tänkte väl inte. Säger han, och jag känner hur det gör ont i magen. Vart är Ronja? Kommer hon att klara sig? Kommer jag någonsin att få träffa henne igen?

Efter vad som känns som en evighet så åker jag och mamma in till akuten, och läkaren undersöker mitt finger.

-Ja, det här får vi nog kolla upp lite närmare, är det okej Rebecka? Frågar han, och jag blir irriterad återigen, som jag brukar när vuxna behandlar mig som ett barn. Jag är faktiskt 10 år, inte 5 år. Jag nickar, och vi får sätta oss i väntrummet igen.

Sedan får jag ställa mig vid en apparat, en röntgenapparat. Jag tvingas räta på fingret, och det gör jätteont. Men jag gråter inte, trots att jag tänker på Ronja.

Efter två timmar får vi träffa läkaren igen, och han säger att mitt finger har en spricka, så jag måste gå runt med en stödgrej på lillfingret och ringfingret.

-Du får inte vara med på gympan nu på ett tag, och inte springa heller, det vore inte bra om du råkar ramla och tar emot med fingret. Säger han, och jag blir besviken.

-Men vi har en fotbollscup om två veckor med klassen. Säger jag, och han ler medlidsamt.

-Du kan tyvärr inte vara med på den då. Säger han, och jag blir sur.

-Vadå? Man spelar väl inte fotboll med fingrarna eller? Säger jag surt, och både han och mamma skrattar. Jag borde bli sur, men det är rätt kul när jag kan få andra att skratta.

Augusti 2009: Jag började på mellanstadiet nu. Klassen heter 4A, istället för 3K. Jag ser fram emot att ha kul på den nya skolan, och det kommer nog att bli bra.

September 2009: Det är jättekul att gå i fyran. Jag leker oftast med Moa och Klara på rasterna.

Februari 2010: Nu har jag äntligen fyllt 11 år. Det känns otroligt skönt, och det är inte långt kvar tills jag blir tonåring.

-Rebecka, det är Klara som ringer! Ropar mamma från köket, och jag springer för att svara.

-Hej Rebecka, vill du vara med mig och Moa idag? Vi tänkte åka pulka hos henne. Säger Klara.

-Javisst, jag kommer snart. Säger jag, och inom fem minuter så är jag hemma hos Moa. Hon bor väldigt nära mig, man kan nästan se hennes hus från mammas lägenhet.

Det känns bra att ha kompisar, även om de är elaka ibland och säger att jag är tjock och ful. Men det tar jag inte åt mig av så mycket, åtminstone inte ännu.

Det var det, har inte haft ork att skriva förrän nu men är inne i en riktigt kreativ fas nu så det kommer mer! Kram på er alla ❤