Allt på en och samma gång

Kapitel 1

- Mamma är vi framme snart?

De hade min lillasyster Moa som snart är 6 år tjatat på i en timme nu.

- Moa, sluta tjata nu! Vi är framme om en halvtimma! Svarade mamma.

Vi ska åka till mormor och morfar. Vi träffade bara dom 2 gånger per år. Midsommar och julafton. Vi hade fått jullov igår och om bara 4 dagar är de julafton. De hade snöat ganska mycket under natten och var väldigt halkigt på den lilla vägen vi åkte den sista biten.

Mammas telefon ringde och hon tog upp den och skulle precis svara när hon tappade telefonen. Hon böjde sig ner för att plocka upp den men råkade röra sig lite med den handen hon hade på ratten.

De sista jag minns är att hon skrapade på en annan bil och när hon skulle få bilen på rätt väg svängde hon för mycket. Sen blev de svart.

- Alice?

Jag vaknade med ett ryck och såg mormor och morfar stå och skaka.

- Men herregud hur är de med dig? Frågade mormor oroligt.

Jag orkade inte svara. Morfar gick iväg för att hämta sjuksystern.

-Hej Alice. Hur känner du dig? Undrade hon.

Jag försökte läsa på hennes namnlapp men de gick inget vidare. Jag kände mig tvungen och svara.

- Bra, tror jag.

- Har du ont någonstans?

- Huvudet och armen.

- Känner du dig yr?

- Ja.

Sen orka jag inte mer. Jag somnade om och vaknade av en mardröm en halvtimma senare.

- Var är mamma och Moa? Mår dom bra? Frågade jag oroligt.

- Dom har inte vaknat än.

- Kan jag träffa dom? Jag måste träffa dom!

- Nej, du måste vila.

Jag tänkte lägga mig och vila när jag märkte att jag inte kunde röra min arm. När jag kände på den var de ett stort gips över armen.

- Vad har ni gjort? Vad är de som har hänt? Ropade jag förskräckt.

- Lunga dig Alice! Du har varit med om en bilolycka, du hade tur som klarade dig med en bruten arm och hjärnskakning. Din mamma och syster hade inte lika mycket tur. Dom har fortfarande inte vaknat.

Jag kände hur jag skakade i hela kroppen. För två år sen hade min pappa dött och nu det här? Jag brast ut i gråt och mormor kom mot mig och brast ut i gråt hon också.

Efter en vecka fick jag åka hem. Mamma och Moa hade fortfarande inte vaknat. Jag åkte hem till mormor och morfar för att bo där tills mamma och Moa vaknade. Vi hade bestämd att vi skulle göra de bästa av situationen så när vi kom hem skulle vi baka tårta.

En halvtimma senare var vi i full gång med bakandet och jag hade nästan glömt bort vad som hade hänt. Senare på kvällen när vi åt tårta så fick jag berätta vad jag mindes. Mormor sa att eftersom dom landade uppochner med en bildörr öppen så hade mamma flugit genom den. Så de var inte så stor chans att hon skulle fortsätta leva men dom gjorde allt dom kunde.

Moa hade åkt ur sitt bälte och åkte ner på golvet och sen tillbaka i taket.

Jag åkte och hälsade på dom på sjukhuset varje dag. Ingen av dom hade vaknat än. Jag kunde inte ens föreställa mig en värld utan dom.