Skeppsbruten

Kapitel 2

Kan man anmäla sin mamma för barnmisshandel? För visst räknas det här som barnmisshandel? Tekniskt sett så är det ju kidnappning. Jag korsade armarna över mitt bröst och gav min mamma en blick som hade kunnat frysa kokande vatten.

"Vi kommer hinna dö innan vi är framme i Spanien." Muttrade jag till mamma. Hon gav mig ett strålande leende och bredde ut armarna emot havet, som om hon skulle omfamna det. Hennes mörka hår svajade i vinden och solen lyste på hennes ansikte.

"Varför har du så bråttom? Titta på det här vackra havet!" Jag sneglade emot havet. Solen träffade vattnet och fick det att glänsa som tusentals diamanter. Vågor rörde sig försiktigt fram och tillbaka över ytan, samtidigt som en varm bris smekte min kind. Det var vackert, men om jag erkände det skulle mamma vinna.

"Mamma. Det är bara vatten. H3O. Inget mer." Muttrade jag och fnös. Jag sjönk längre ner på solstolen och vände ansiktet emot himlen. Mamma sneglade emot mig med en lustig blick.

"Vatten är H2O, inte H3O." Jag fnös igen.

"Vem bryr sig?" Fräste jag och reste mig upp ifrån solstolen. Mamma behöver inte påminna mig om mitt F som jag har i kemi. Eller var det i fysik jag hade F? Äh, vem bryr sig. Same shit, different names. Det går aldrig bra för mig i skolan. Alla lärare hatar mig. Dom är säkert bara avundsjuka på mig, men det är dom inte ensamma om. Alla på skolan är avis på mig.

"Vi är här av en anledning." Viskade plötsligt mamma. Men jag vet inte om hon sa det till mig eller sig själv. För sättet som hon tittade ner mot vattnet fick mig att reagera. Det var som om hon inte riktigt tittade på vattnet, utan på nånting som var långt under ytan.

Jag gick till andra sidan båten, bara för att komma så långt ifrån mamma som möjligt. Varje steg jag tog knarrade. Det var svårt att hålla balansen, då båten svajade fram och tillbaka. Mamma och jag är dom enda människorna på den här dumma båten. Vi har inte ens något tjänstefolk med oss. Mamma gav varenda en som jobbar för oss ledigt. Vilket betyder ingen kock, inga städare och ingen pilot. Säger man pilot när det handlar om båtar? Skitsamma. Båten går på autopilot just nu. Med andra ord går båten automatiskt emot min död.

Jag lutade mig emot relingen och tittade ut över havet. Vatten. Ingenting annat än vatten. Så långt ögat nådde var det bara blått. Dötråkigt.

Mamma lät mig inte ens ta med min telefon, dator eller surfplatta. Hon sa att den här semestern skulle vi spendera i den "riktiga" världen. Med andra ord har jag ingen kontakt alls med omvärlden. Inget snapchat, ingen instagram och värst av allt: Inget internet. I värsta fall kanske jag blir lika knäpp som mamma. En suck rymde ifrån mina läppar. Jag kommer tappa alla mina dagar!

Jag hatar mitt liv.

Timmarna kröp sig fram. Det är som om dom gick extra trögt bara för att irritera mig. Men mamma bar alltid ett leende på hennes röda läppar. Hon hittade alltid på saker att göra. Hon mediterade, gjorde yoga, läste, irriterade mig och sen så gjorde hon ännu mer yoga. Just nu står hon på en blå matta med fötterna brett isär. Hennes rygg är rak och hennes händer hänger i luften. Hon tar ett djupt andetag innan hon släpper ut luften.

"Du borde göra yoga med mig. Du ser så stressad ut." Sa mamma, vilket är roligt, för hennes ögon var stängda.

"Jag kastar hellre mig själv överbord." Fräste jag och bläddrade vidare i min skvallertidning. Vem läser ens tidningar längre? Fast om man inte har sin telefon så har man inte så många val. Mamma suckade åt min kommentar.

"Du vet väl att stress kan ge dig rynkor?" Mina ögon spärrades upp i skräck. Mina händer flög upp till mitt ansikte, men som tur är kände jag bara len och slät hud. Precis som det ska vara.

"Lilly, kom igen nu. Testa!" Mammas ögon är nu öppna när hon tittade på mig. Det här kunde va ett perfekt tillfälle. Ett tillfälle att ha en ensam stund med min mamma, som annars bara jobbar hela dagarna på hennes företag om antik skit. Just nu skulle vi kunna ha en mamma-dotter stund. Bara vi två...

"Fy fan heller." Svor jag och vände blicken ner mot tidningen igen.

"Svär inte! Gud tycker inte om det."

"Jag tror knappast att Gud bryr sig om vad jag säger." Muttrade jag och sjönk ner på min solstol. Stolen hade blivit obekväm efter flera timmar av att sitta i den, men jag får ont i fötterna av att stå hela tiden.

Hur länge kommer den här 'resan' att pågå? Om det här vore en bok så skulle en prins dyka upp nu för att rädda den utsatta prinsessan (mig alltså). Han skulle vara lång, snygg och redo med ett svärd i handen. Min prins skulle rädda mig från den onda draken som gillar yoga. Sen skulle vi titta in i varandras vackra ögon. han skulle ha förtrollande blåa ögon. Världen runt omkring oss skulle sakta ner. Vi skulle förälska oss och leva lyckliga i alla våra dar. Jag suckade drömmandes. Synd bara att jag inte har mött nån tillräckligt snygg kille än.

Ett leende dög upp på mina läppar. Jag kanske träffar min drömprins i Spanien. Jag har tidigare haffat killar utomlands. Det har aldrig varit några riktiga känslor då. Känslor är överskattat. Men det är ju alltid kul att ragga upp nån kille ibland. Kanske så hittar jag nån snygging i Spanien?

Plötsligt står mamma bredvid mig. Jag vet inte hur länge hon har stått där, men när jag ser upp mot henne henne så håller hon i en karta under hennes arm. En karta av papper alltså. Har hon glömt bort att GPS är en grej?

Mamma går ner på knäna och brer ut kartan nedanför mina fötter. Inte ett enda ord lämnar hennes läppar. Jag lutar mig fram i solstolen för att kunna se kartan bättre. helt ärligt har den väckt min nyfikenhet.

Kartan är otroligt gammal. Eller, åtminstone så ser den ut som det. Pappret har gulnat och kanterna är vikta, trasiga och i vissa fall brända. Den ser ut som att höra hemma i en gammal Indiana Jones film. Jag sneglar emot mamma med ett frågande uttryck.

"Vad är det här?" Frågan lämnade mina läppar. Hennes blåa ögon lyste av spänning. Ett stort leende kröp sig på hennes läppar.

"Det här, är en skattkarta."