Skeppsbruten

Kapitel 5

Är jag död?

Nej. Om jag var död skulle jag inte kunna känna den här smärtan. Smärtan ekade igenom hela min kropp. Allt gjorde ont. Mitt huvud, armarna, benen, min rygg...

Om jag inte är död... Var är jag då? Jag försökte öppna mina ögon. Men det var omöjligt. Ögonlocken vägrade att gå upp.

En värme slog mig i ryggen. Men det var inte en bekväm värme. Det var en stekande sådan, samma hetta som i en ugn. Oh. Jag kanske är död ändå. Nu är jag i helvetet och ska snart kastas i helvetets ugnar. Jag kommer få betala för alla mina synder.

Men... Det vill jag inte direkt. Jag försökte att öppna mina ögonlock igen. Dom kändes tyngre än bly, men med all min styrna lyckades jag öppna ögonen. Ljus nådde mina ögon. Det brände kraftigt i mina ögon. Det var som att titta in i solen utan solglasögon.

Mina fingrar kändes ovanligt stela. Jag böjde försiktigt på dom. Fram och tillbaka. När jag väl hade fått tillbaka känseln i händerna så hade mina ögon vant sig vid det starka ljuset. Nu kunde jag äntligen se. Men det första jag såg gjorde mig besviken.

Sand. Sandkorn överallt. Sanden kittlades emot mina handflator. Jag låg nere i marken med solen i ryggen. Är ganska säker på att en strand inte är en del av helvetet.

Nåväl, jag är iallafall inte död.

På skakiga ben reste jag mig upp. Det gick långsamt, plågsamt långsamt. Men snart stod jag upp på svaga, vingliga ben. Jag tittade upp ifrån marken och möttes av palmträd. Flera, meterhöga palmträd reste sig ur marken och sträckte sig emot himlen. Palmens löv rörde sig långsamt med vinden. Bakom palmträden var en stor djungel som bredde ut sig så långt ögat nådde. Buskar och olika växter svajade försiktigt i vinden. Den svala brisen smekte deras löv, och då kände jag den ömma vinden emot min kind.

Båten. Stormen. Mamma.

Dessa ord ekade inuti mitt huvud. Jag gömde ansiktet i mina händer medans jag försökte sortera ut minnena. Dom kom över mig som en flod. Eller... En våg.

Mamma. Jag tittade upp igen och vände mig fram och tillbaka. Min blick sökte febrilt efter mamma. För om jag kunde hamna på den här stranden, kan väl mamma också ha gjort det?

Jag öppnade munnen för att kalla på henne, men min röst var borta. Det enda som kom ut var hesa ord. Men ändå försökte jag.

"Mamma..." Det var patetiskt hur svag min röst var. Jag släppte ut ett skrik. Ett skrik av ren chock och förvirring.

Min hals bad efter vatten. Jag vände mig om och till min glädje, låg havet framför mig. Utan att tänka så föll jag ner på knäna. Jag kupade händerna och fyllde de med vatten. Slarvigt förde jag vattnet närmare. Min hals skrek efter vattnet. Men sekunden vattnet nuddade vid mina läppar så spottade jag ut det.

Saltvatten... Hela det jävla havet är saltvatten. Var i helvete kan jag hitta vatten som går att dricka?

Då plötsligt kände jag hur mina inälvor vände på sig. Nåt inuti min mage ville inte vara i min mage längre. Innan jag ens hann flytta på mitt nougatbruna hår så spydde jag. Bara sådär. Min mage tömdes ända tills det inte fanns nånting kvar.

Fyfan.