Levande

Innan:

Det var eftermiddag och solen gassade och värmde min baksida. Jag stog utanför mitt och mina föräldrars hus i ett rosa tunt linne och blå slitna shorts. Harry, min pojkvän och en medlem av det berömda pojkbandet One direction hade lovat att hämta mig klockan 3, nu var klockan 20 i fyra, med andra ord vi var sena. Jag vankar otåligt av och an på min uppfart i väntan på Harry. Det var Zayns födelsedag idag och  jag, Harry och de andra killarna hade fixat ett överassknings party för honnom i en trädgård någonstans i London. Tidigare hade Harry varit på en intervju så vi hade ännu inte fixat något för överassknings festen och därför var det viktigt att vi inte var sena vilket vi nu var.

Efter några minuter av stressigt väntande ser jag Harrys svart bil svänga runt hörnet på min gata. Bilen stannar framför min uppfart och jag skyndar runt bilen in i passagerarsidan. Så fort jag stängt dörren, rivstartar Harry och kör ut på vägen påväg mot trädgården. "Hey babe" säger Harry fortfarande med ögonen på vägen. "Jag är ledsen att jag kom så sent, men intervjun drog ut på tiden." Fortsätter han samtidigt som han sneglar på mig. "Det är okej." svarar jag lugnt. Harry släpper ögonen från vägen några sekunder och jag ger honnom en snabb puss på munnen. "Hur var intervjun?" frågar jag. "Som vanligt." svarar han ointresserat.

Vi kör ut på landsvägen och Harry ökar farten. "Hoppas han blir glad" säger jag förväntansfullt. "Blir han säkert, babe" säger harry glatt. "Jag har någonting till dig, det ligger i baksätet." säger han kärleksfullt. 

Jag vänder mig om och börjar rota omkring i baksätet, på marken i bilen ser jag en liten ask, som jag börjar sträcka mig efter, längre hinner jag inte förrän jag känner bilen sladda på marken och hör Harry skrika att jag ska säta mig fram igen, vägen, träd och löv susar förbi oss i snabb hastighet. Han har tappat kontroll över bilen och vi dundrar av vägen rakt mot en skog med träd och en stor sten. Panik och rädsla rusar runt i min kropp samtidigt som jag hör Harrys röst, det är det enda som betyder något, orden han sa, de han sa innan vi krockade med 100 kilometer i timmen in i en sten och allt blev svart och rött och fylldes av smärta. De orden som betydde någonting innan allt blev ett helvete var: Förlåt.

Jag vet inte hur länge jag satt i bilen med ihoptryckta ben, bultande huvud och smärta i hela kroppen, jag vet inte om det var dag eller natt, ljust eller mörkt men jag vet att jag hörde sirener på avstånd som närmade sig. Jag försökte prata men allt som kom ur mig var ett hest "Det kommer bli bra Harry, det kommer bli bra, det måste bli det." 

Rätt som det var låg jag på en bår påväg bort från den krockande bilden och Harry i framsätet, tårar rann ner från mina kinder av smärta och rädsla över vad som kan ha hänt Harry. Plötsligt kom jag på asken i baksätet, den fick sjukvårdarna inte lämna kvar så jag stapplade ur mig " A -asken i b-baksätet, viktig, glöm inte den." innan jag tappade medvetandet, och all smärta försvann, men tanken på asken och Harry släppte mig aldrig.