I vingarnas skugga

~ Prolog ~

Vissa betraktar oss som onormala, något som inte passar in. Dem ser oss som missfoster, med det är bara för dem inte förstår. Folk har en tendens att skratta åt det dem inte begriper, det som skrämmer dem. De förstår inte att vi är precis som vem som helst. Den enda skillnaden är att vi besitter en gåva. Min farmor kallar det ett sjätte sinne. Vi "begåvade", som också fått titeln "medium", besitter en andlig förmåga. Vi kan se och höra saker som de flesta inte är kapabla till att uppfatta. Vi kan kommunicera med övernaturliga väsen. Andar, spöken och demoner är bara en del av vår vardag.

Man kan inte skaffa sig denna så kallade "gåvan", det är någonting man föds med och lär sig hantera. Efter några år är det vanligt att de flesta medium knyter ett speciellt band med ett specifikt andligt väsen. Bandet binder dig samman med detta väsen för resten av ditt liv. Blir du skadad eller sjuk påverkar det även andens hälsa. Det går att bryta bandet på olika sätt men den mest effektiva metoden är naturligtvis döden.

Mitt väsen, min andliga kompanjon och den största anledningen till att jag ofta hamnar i trubbel, heter Aleena. Hennes form påminner mycket om en huggorm, men hennes attityd är betydligt giftigare. Hon är två meter lång och ett tjockt lager mörklila fjäll täcker hennes smala reptil kropp. På ryggen, strax under huvudet, sprider två fjäderprydda vingar ut sig. De skarpa ögonen är brandgula och tungan är lika svart som fjädrarna på hennes vingar.

Och jag då? Jag heter Denise Easton. Jag upptäckte att jag hade gåvan redan när jag bara var ett halvår gammal, men det var inte förens jag var sju som jag kom i kontakt med den skeptiska skogsanden.

Jag hade lekt ute i skogen och sprungit vilse. Jag var trött, hungrig och extremt kissnödig. Förtvivlad satte jag mig ner på marken och grät, i hopp om att någon skulle höra mig. Det var då jag upptäckte henne. Vaksamt slingrade hon sig ner via den kraftiga trädstammen. Blicken hon granskade mig med var inte hotfull, men den var definitivt inte välkomnande.

"Du är en av dem va?" hade hon frågat med en raspig och relativt mörk kvinnoröst, men lät mig inte svara då det redan var uppenbart. "Du kan se mig."

Jag nickade i tystnad och följde henne med blicken medan hon rörde sig fram till mig.

"Människobarn, du är sannerligen irriterande, men jag möter sällan sådana som du, så jag ska hjälpa dig. Sluta grina och följ med mig nu."

Och med dom orden ledde hon mig ut ur den stora skogen. Hon rådde mig, eller snarare varnade mig, att aldrig återvända, men som den nyfikna ungen jag var gick jag dit redan nästa dag. Det var sommarlov och min farmor lät mig ströva runt ganska fritt så länge jag inte gick för långt. Det krävdes en hel del tålamod, men vi lärde känna varandra och hade snart ett band starkare är den hårdaste diamant. Min farmor var minst sagt imponerad när jag presenterade min nyfunna kamrat för henne. Farmor är ett medium precis som jag. Hennes väsen är en skuggande vid namn Marux. Han är en mörkblå katt med tre lysande vita ögon, storvuxna öron och två fluffiga svansar. Det tog en hel del tid för honom att vänja sig vid den nya närvaron, men samtidigt var han, precis som jag, glad att jag äntligen funnit min kompanjon.