I vingarnas skugga

~ Kapitel 1 ~

Denise’s perspektiv

Ljudet av en klingande klocka hörs när jag stiger in i det lilla konditoriet. Butiken är väldigt omodern för att stå mitt i Göteborg år 2017. Nåväl, det finns åtminstone luftkonditionering. Och tur är väl det, för det är gassande sol ute och inte ett moln på himlen.

“Men hejsan Denise, det var inte igår!”

En kvinna sitter bakom disken och ler ett tand blottande leende. Hennes krulliga hår är vitt och kortklippt. Stora gula glasögon och knallröda läppar drar effektivt bort fokusen från hennes rynkiga ansikte, för att inte ens tala om hennes limegröna klänning.

“Hej Louise, hur är det?” frågar jag och ler mjukt. Louise är en vän till min farmor, hennes bakverk är de godaste jag någonsin smakat.

“Bara bra! Njuter du av sommarlovet?”

Jag nickar och går fram till disken.

“Nå, vad kan jag göra för dig?”

“Jag skulle hämta en tårta.”

“Ja juste, din kära farmor ringde mig”, hon plockar fram en ljusrosa kartong som hon ställer fram på disken, “grattis på 18-årsdagen lilla vännen.”

“Tack så mycket!” tackar jag och öppnar kartongen för att kontrollera så att det är rätt tårta. En rund gräddtårta dekorerad med olika sorters bär ligger i lådan, precis en sådan jag bad farmor beställa.

“Hur mycket kostade denna?” frågar jag och börjar gräva i byxfickorna.

“Åh, jag bjuder idag!” utbrister hon. “Hälsa Helen från mig.”

“Det ska jag”, nickar jag och stoppar tillbaka plånboken som jag precis fiskat upp ur mina gråa jeansshorts. “hejdå!”

“Äntligen, kan vi gå hem nu?”

Aleena’s otåliga röst ekar i huvudet på mig när jag kommer ut från konditoriet. Hon ligger ihoprullad på marken och väntar på mig. När jag går fram till henne flaxar hon till och flyger upp. Hon lägger sig runt mina axlar och fäller in de svarta vingarna.

“Inte än, jag lovade farmor att köpa mjölk också.” förklarar jag utan att röra på munnen. Våra tankar är sammankopplade, vilket gör att vi diskret kan prata med varandra utan att folk tror att jag är schizofren.

“Men strunta i mjölken, jag vill hem!” gnäller hon.

“Synd för dig.” svarar jag oberört och börjar gå mot närmsta mataffär. Jag har vant mig vid hennes attityd, den påverkar mig knappt.

“.....” Aleena muttrar irriterat och hänger med huvudet besegrat.

När jag stiger in i livsmedelsaffären greppar jag en korg som jag lägger ner tårtkartongen i och som även Aleena är snabb med att hoppa ner och rulla ihop sig i. Denna gången vill hon av någon okänd anledning följa med in. Nåväl, tänker jag medan jag går mot mejeri avdelningen, det går bra sålänge hon håller sig lugn.

“Vad mycket folk det är, högljudda och ohyggligt fula är dom också!” klagar hon, men jag svarar inte.

När jag kommer fram till mjölken ser jag upp mot hyllan där de röda och vita mjölkpaketen står uppradade. Och suckar frustrerat och sträcker på mig allt vad jag kan. Det är inte lätt att vara kortväxt, 152 centimeter för att vara exakt. En lång man som går förbi upptäcker min kamp och går fram och plockar enkelt ner en förpackning åt mig.

“Oh.. Tack.” mumlar jag och tar emot det.

När jag lägger ner det i korgen upptäcker jag att något, eller snarare någon, saknas.

“Shit..”, muttrar jag och kollar runt. Jag hinner precis uppfatta en fjällig svans som slinker in mellan två hyllor.

“Vänta!!!” utbrister jag utan att tänka mig för. En kvinna som står vid yoghurten slänger en förvirrad blick mot mig. Hastigt greppar jag korgen och skyndar iväg med ett ansikte lika rött som änden på en babian. När jag springer in där jag såg Aleena försvinna upptäcker jag henne på på toppen utav en av hyllorna som har glasburkar med sylt och marmelad fint uppstaplade i prydliga rader. Jag spänner blicken i henne, jag vet redan vad hon planerat.

“Du skulle bara våga… Gå ner därifrån, nu!”

Och som hon inte hörde mig, även fast jag vet att hon gjorde det, slår hon till en burk jordgubbssylt med sin svans. Den åker ner och krossas så fort den når golven. Och innan jag hunnit reagera har hon puttat ner ännu en burk, och en till, och en till, och en till, och-

“Hallå där! Vad håller du på med?!”

Ett kvinnligt butiksbiträde går mot mig med bestämda steg, hon ser allt annat än nöjd ut.

“F.. Förlåt mig...” stammar jag fram. “Det var inte meningen..”

“Skitsnack!” fräser hon och sliter tag i min arm och börjar dra iväg mig. Jag får småspringa för att inte snubbla. “Ungdomar, ni tror ni kan göra vad ni vill utan konsekvenser!”

Jag kastar en blick bakom mig, Aleena ligger kvar på hyllan och blottar sina huggtänder åt mig. Hon hånler.