Aylah och tidslinjen [PAUSAD]

I

År 8 i Nya Tiden
☽☽☽
AYLAHS POV

De starka färgerna från elden speglar sig ut över vattnet i ett vackert mönster. Nyanserna blir svagare, mer gråaktiga, när de ligger på vattenytan. Men det blir inte mindre fångande för det.

När det känns som om jag har varit uppe i ett helt år drar jag fram den gröna filten ur min ryggsäck, som jag konstigt nog har burit med mig så länge som jag minns.

Jag minns egentligen inte något.

Eller jo, det gör jag. Men allting är så långt borta, som om jag aldrig riktigt kan gräva fram det och ta reda på vem jag egentligen är. Vart jag är, i tiden alltså. Jag vet ju inte ens vilken dag eller vilket klockslag det är. Den enda ledtråden jag just nu- i denna stunden- har är att det börjar bli natt, då solen alldeles snart bortom horisonten.

Inte heller vet jag vart jag kommer ifrån eller när jag är född. Jag byter frän läger till läger varje dag och har inte en chans att tänka på sånt här förutom innan jag ska somna.

För det är då tankarna och frågorna kommer farande, som i en rusande fart.

Hur hamnade jag här? Vad är det som hela tiden är mig på språnget, som gör mitt liv till ett enda frågetecken och får mig att springa flera mil varje dag? Har jag någon släkt? Finns det någon som vet vem jag är?

Ha, dum fråga egentligen. Klart att någon vet! Annars hade de ju inte förföljt mig.

Några minuter efteråt faller jag in i en djup sömn, drömmandes om att sluta jagas och endast leva i fred.

Självklart går inte alla drömmar i uppfyllelse, för när jag några få timmar senare vaknar blir jag rädd. Mycket rädd.

Jag hör spridda rop, men även skrik. Det ryker en bit bort- kanske ungefär vid andra sidan av skogen. Jag kisar med ögonen vilket resulterar i en åtminstone lite klarare syn.

Vad tusan händer?

Jag kastar mig upp ur sovsäcken och plockar ihop de få saker jag har runt omkring mig. Det är endast en ficklampa, två tömda vattenflaskor och en plastpåse.

Jag springer ner till sjön och fyller flaskorna med vatten, även om det inte är rent. Men det är det minsta jag tänker på nu. Biten tillbaka är bara några få meter. Efter att ha kastat ned allt i ryggsäcken tar jag mig en sista titt på platsen.

Inget kvar, bra.

Nu är det dags att förflytta sig igen, denna gången långt.

---------------

[OREDIGERAT]

Kort kapitel jag veeet! Jag ber om ursäkt för det + att jag uppdaterade för flera veckor sedan! Hoppas ni har överseende med det.
Men snart är det sommarlov och då kommer jag kunna uppdatera ännu mer med längre kapitel (: