Aylah och tidslinjen [PAUSAD]

Prolog

(SKRIVEN I OKÄNT PERSPEKTIV. RESTEN ÄR I JAG-FORM)

☽☽☽

Decennieskiftet 2049-2050

BANG!

Explosion nummer ett.

BANG!

Explosion nummer två.

BANG!

Explosion nummer tre.

"Nu gäller det, okej? Håll dig intill mig hela tiden, vad som än händer." Om hon endast var ännu mer förberedd inför vad som kommer att ske. Om jag endast hade haft mer tid på mig att lära henne. Jag skakar på huvudet för att skingra mina tankar och ångesten som kryper fram samtidigt som jag påminner mig själv om att vara modig. För henne.

Jag tittar att ryggsäcken är låst innan jag tillåter henne att sätta på den på hennes sjuåriga kraftlösa rygg. Den är egentligen för tung, men om den inte sitter på henne kommer den att tappas bort.

Jag tar henne i handen och kikar ut genom springan mellan innerväggen och ytterdörren. När kusten är klar kliver vi tillsammans ut och utan att titta oss efter så springer vi, allt vad vi orkar, igenom rök och gnistor. Området är ödsligt och det enda som hörs är explosionerna någon kilometer bort, som redan har hunnit förflytta sig.

*30 minuter senare*

Vi är framme vid explosionerna, som nu hindrar oss från att förflytta oss. Hennes svaga kropp guppar på min rygg, där hon sitter på grund av trötthet. Jag sätter ned hennes kropp på marken när min rygg börjar värka och hyschar henne när hon är på väg att prata.

"Inte nu. Vi vet inte vem som befinner sig i närheten." viskar jag, min röst knappt hörbar.

Vi ska precis fortsätta gå, men så hör jag ett högljutt PANG som får hela min kropp att stelna till.

I just denna situation, är det endast fyra ord som snurrar omkring i mitt huvud:

Någon har upptäckt oss.

Knappt en millisekund senare så kolliderar något litet, hårt och kompakt - mer specificerat en metallkula - mot min hud. Det höga trycket orsakar att den borrar sig in i min bröstkorg snabbare än ljusets hastighet. Som tur var för mig denna gången, så hamnar den strax under mitt nyckelben, vilket ger mig några flera sekunder vid liv.

Ett till skott hörs och sedan faller jag handlöst ned på marken. Hela högra benet svider - det känns som om det sprängs inuti det. Mina ögonlock blir allt tyngre och tyngre, men jag tvingar mig själv att fortsätta vara vaken. För henne.

Hon sätter sig på knä framför mig och tar ett stadigt tag om min hand. Min röst är svag, trött, men jag vet att hon hör mig. "Glöm aldrig bort det jag har berättat för dig vad som än händer - vad du har lärt dig kan ge dig makt över andra och chansen att övermanna de människor som tänker fel. Lita inte heller på någon, du vet aldrig vilka som står på din sida."

Det faller ner en tår för hennes kind och jag försöker fånga den med min hand, men tröttheten hindrar mig. Jag känner mig svag som aldrig förut.

"Nej, jag kan inte!"

Hennes ljusa röst fyller upp tystnaden mellan oss båda. Hela hennes kropp skakar av hulkningar och det tär på mig att se henne såhär, på grund av mig.

"Jag älskar dig, kom ihåg det." viskar jag, och känner en tår falla ned från mina ögon, följandes av flera andra.

Hon skakar på huvudet. "Ne-nej! D-du ka-kan inte lämna m-mig ensam!"

Det känns som om hela mitt hjärta krossas i miljoner bitar, hur fånigt eller ironiskt det än låter. För det krossas nästan bokstavligen talat, på grund av kulan som sitter ovanför det pumpande organet. Jag fångar upp två röster, som hörs några meter bort. Det får mig att sätta andan i halsen, samtidigt som jag i panik skriker ut mina sista ord till henne.

"SPRING AYLAH, SPRING!"

☽☽☽

Nu har du läst klart prologen - och jag hoppas
att du tycker om den (:
Och om du nu gör det, glöm inte att rösta
och/eller kommentera!