Jag flyger upp ur min säng och nu sitter med täcket runt mig och tårarna i halsen. Jag hör min mamma skrika på någon som hon troligen drog med sig hem ifrån krogen igår.. Hon låter fortfarande full. Jag slår en blick på klockan och en lätt suck slinker ut ur min mun, klockan är 10 över 10. Jag började för en timme sen. Jag kliver upp ur sängen och sätter på mig ett par o-tvättade svarta jeans och en grå t-shirt med ett par hål i som jag sedan drar en mörkblå skjorta över..
Det är sensommar och varmt men jag känner inte för att gå runt med kortärmade tröjor för då skulle jag bara få blickar pga mina ärr.
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
Jag drar min mascara borste över mina ögonfransar, tar mina nycklar och mobil. Jag sket i att borsta håret, orkar inte vara "perfekt". Tar en sista titt på mig själv i min lilla smink spegel och öppnar dörren till den långa korridoren som leder ut från mitt rum och till ytterdörren. På vägen i korridoren finns flera dörrar som leder in till olika rum. Det första till vänster om min dörr hänger en tavla som glaset varit sprucken sen flera år tillbaka. Jag stannar och tittar på bilden som ska föreställa en bil och en blomma tror jag. Det är en gammal teckning från mig när jag var liten.
Det var då jag kom på drömmen jag hade. Det är inte första gången jag har den drömmen. Killen är alltid densamma men jag vet inte vem det är eller vart han kommer ifrån för att på något sätt känner jag igen honom. Men alltid när allting är så oerhört perfekt ska någonting eller någon förstöra för mig, alltid. Det är inte första gången att det förstörs ändå.. jag har börjat bli van. Vad jag än gör för att hindra eller stoppa det funkar det inte. En tår rullar sakta ner för min kind.
Jag kastar iväg alla tankar som jag har i mitt huvud och fortsätter min väg på väg mot köket då jag slår en liten blick in i vardagsrummet där allting värkar normalt tills jag ser att på det slitna och skadade vardagsrums bordet ligger ett flertal små påsar med ett vitt pulver och en A-47:a.
Jaha, antingen har mamma börjat langa eller så langar hennes "nya" kille. Ännu en suck flyger ur mig. Jag går in i rummet jag just studerat och varken mamma eller den okända mannen är här. Jag går sakta in i rummet närmare och närmare bordet med dem vita pulver påsarna på sig. Jag smyger nästan för att jag vet om mamma eller den okända manliga rösten skulle få reda på det jag var på väg till att göra skulle dem båda bli så jävla förbannade och jag vet inte vad dem skulle göra med mig ifall dem fick veta. Eller jo, det vet jag faktiskt men jag orkar inte bry mig. För vad fan skulle dem kunna göra för att få mitt liv värre än vad det redan är.
Jag är nu precis vid bordet nu. Jag lyfter sakta upp en påse och håller den mot ljuset från fönstret på andra sidan rummet. Det fin korniga pulvret är nästan liknande till bakpulver, men jag vet exakt vad det är. Det är det jag var beroende av för minst 3 månader sen, heroin. Jag stannade upp i mina rörelser. Jag har lovat mig själv att jag skulle sluta och aldrig börja med det igen. Jag sköt bort dem tankarna likadant som jag gjorde med dem andra innan. Jag la ner påsen i min ficka på byxorna och lyfte upp 2 påsar till och gjorde det samma som med den första. När jag lagt ner påsarna hörde jag steg ifrån köket intill, jag halv sprang ut i den långa korridoren ock kom precis ut när rösterna klev ut ur köket och bara stog och stirrade på mig. Jag kände mig så liten i just den sekunden.
- Men oj Simone, Jag trodde inte att du var hemma. Började mamma babbla på för att försöka skylla ifrån sig.
Jag slog en blick över till den andra manliga figuren i dörr karmen. Till min fasa var det någon som jag faktiskt kände igen. Jag vände blicken mot min så kallade mamma igen och en enda fråga snurrade konstant runt i huvudet.. varför? Varför? Varför?
- Vad fan gör han här?!! Konfronterade jag mamma skrikandes.
- Ehh.. Ja.. Du.. började hon.
- Det behövs väl inte Simone? Började mannen.
- O vad gör du här igen, huh?!! Sa jag inte åt dig att lämna mig o mitt liv ifred senaste gången du var här eller har din fucking nerkrarkade hjärna svårt att ta upp det eller?! Skrek jag till honom.
- Men Simone, jag är ju din... Fortsatte han.
- Jag vet att du är min så kallade pappa men jag behöver inte dig och det har jag aldrig behövt.! Svarade jag innan han han fortsätta. Ännu en tår smyger fram i mitt öga.
Mamma stod nu och grät bakom min "pappa". Han gick närmare mig och omfamnade mig i en kram. Jag försökte dra mig loss ifrån hans grepp om mig men det gick inte. I ett sista försök till att fly slår jag ner min sko beklädda fot på hans nakna fot utan strumpor med en smäll. Innom en sekund släpper han taget om mig och skriker ut i ett smärtsamt skrik. Jag drar mig ur situationen och börjar springa mot ytterdörren. Allting går som i slowmotion och när jag väl når handtaget gör jag honom skrika efter mig. Saker som "din jävla hora!" Och "är du helt jävla sjuk i huvudet".
Jag smäller dörren efter mig och jag springer ner för trapporna i trapphuset, springer ut och ifrån hyreshusens alla kvarter. Jag stannar inte förens jag är vid busshållplatsen en halv kilometer från lägenheten. Jag sätter mig utmattat ner på bänken i buss kuren jag tar upp min mobil och kollar vad klockan är, jag har missat mer än halva skoldagen tack vare min helt jävla upp fuckade familj. Fan vad jag hatar dem, jag önskar att jag aldrig blev född.
Bussen rullade sakta in vid stationen och öppnade sina dörrar. Jag reste mig sakta upp och tog fram mitt SL kort som jag sedan satte mot kortläsaren och sen gick mot en ledig plats på bussen.
~~~~~~~~~~~~~~~~ Förlåt för jätte sen uppdatering.. men kommer börja igen nu! Nytt kapitel om en vecka så stay tuned!!
