Kniven mot hjärtat

Jag sitter här med tårarna i halsen, flåsandes efter luft. Jag försöker få mina andetag jämna igen men som vanligt misslyckas jag och allt blir ännu värre. Ångesten äter upp mig som vanligt, mamma sitter i vardagsrummet med hög volym på teven för att slippa höra mig. Men jag tror inte det hjälper så mycket jag tror bara att hon har vant sig stänga ute ljudet. För detta händer varenda dag, varenda kväll. Även på dagarna men det vet ingen om, och även om någon skulle höra det eller se det i skolan så bryr sig ingen. För jag är bara den konstiga tjejen som har ärr på kroppen. Jag önskar att jag vore annorlunda, och även de gångerna jag har försökt bli som alla andra har jag misslyckats. För oavsett va jag gör med min kropp så har jag min skeva personlighet kvar. Den verkar tyvärr omöjlig att ändra.

Vart jag än går så känner jag ångesten inuti mig, det är som att den försöker säga mig något, och den lyckas alltid. För så fort jag har den kalla känslan inuti mig samt tryck över bröstet, som jag alltid har så börjar jag alltid tänka extra mycket på hur jag ska ta mitt liv. Det var nog inte först förens idag i skolan som jag fick en idé som jag äntligen är nöjd med. Jag ska ta din kniv och sätta den där den hör hemma, i mitt hjärta. För allt som är ditt kommer alltid finnas i mitt hjärta, nu ska andra få se det också.

När det äntligen är slutet på dagen och jag är hemma ensam som alltid, får  jag en bubblande känsla. För en gång skull känner jag mig faktiskt lycklig. För jag ska få göra det jag har drömt om att göra i flera år, och jag får äntligen gjort mamma en tjänst. Så jag tar ett djupt andetag och sen gjorde jag det. Jag satte kniven där den hör hemma, i mitt hjärta.

-

Vet inte riktigt om detta ska klassas som en novell? men ni får jätte gärna skriva vad ni tyckte om den och om ni tycker att jag ska skriva fler.