Jag ligger här i sängen med grovare ångest än någon kan förvänta sig. Men det är såklart inte viktigt, för det är bara ångest och det går att bota med en atarax.
Jag känner ångesten fortsätta gnaga i mig och jag börja skrika, jag skriker efter hjälp och jag tror hela gatan hör mig. Jag börjar se svart och känner hur hela jag kommer lägga av snart.
Helt plöstligt känner jag hopp igen när jag ser några komma springandes men de stannar igen när dem ser att det bara är jag. De går fram till fönstret in till mitt rum. Jag ser smilbanden gå upp på dem och mitt bland alla ser jag min mamma.
Hon ler mot mig och jag ler tillbaka, hon har alltid varit den som brytt sig om mot mig trodde jag iallafall..
Hon går fram till mig, sätter sig på huk och klappar på mig. Se känner jag något. Smärtan i bröstet är numera fysiskt. Jag kollar fundersamt på mamma och hon skakar bara på huvudet innan hon tar sina knytnävar och slår mig allt vad hon kan på bröstet.
Jag minns det än idag, och det gör inte ont. Det gjorde inte särskilt ont då och speciellt inte nu. Slaget mot bröstet kommer aldrig göra ont, eller någon annan fysisk smärta. För den psykiska smärtan jag har varje dag är så mycket värre.
-
Vad tycker ni? 🌚
YOU ARE READING
Kniven mot hjärtat
Short StoryI slutet av dagen hade jag hittat en idé som var bra nog. Jag fick äntligen uppleva min dröm, så jag tog ett djupt andetag och sedan satte jag kniven mot hjärtat. Cred för omslaget till: @loyallyric
