Femton år och Shawn Mendes

2

Aarons perspektiv:

Vi sprang ut på scenen, och hoppade omkring som om vi skulle vara galna. Fansen skrek, och det var den bästa känslan i hela världen. Musik spelades på väldigt hög volym, men plötsligt var det som att allting stannade. Jag slutade hoppa, och det enda jag kunde se var Henne. Hennes ögon var inte ens fokuserade på oss, utan istället stod hon bara där och såg vilsen ut.

"Är du okej?" Frågade Cameron oroligt och både han och Carter slöt upp bredvid mig.

"Jag måste göra det här." Sa jag bestämt och skakade mig loss ur deras grepp. "Okej allihopa." Sa jag i mikrofonen, och alla lade uppmärksamheten på mig. "Alla, stå stilla nu." Befallde jag, och alla fansen slutade röra på sig, och de såg väldigt förundrade ut. "Okej, du, tjejen i mitten med blont hår och en vit skjorta med en elefant på." En tjej, som jag antar att är hennes kompis, skuffade på henne och hon vände blicken mot mig. "Jag?" Mimade hon förvånat. "Jo, just du. Kom hit fram." Sa jag bestämt, och åter igen var det hennes kompis som fick henne i rörelse. Medan hon försökte ta sig fram så gick jag till kanten av scenen och pratade med säkerhetsvakterna.

"När hon kommer fram så vill jag att ni lyfter henne över barrikaden och tar henne backstage."

"Aaron, vi kan inte göra det!"

"Men gör det bara!" Var det sista jag sa före jag gick tillbaka till mitten av scenen.

"Aaron, vad fan håller du på med?" Frågade Cam, och jag svarade inte. "Aaron!" Sa han lite strängare. Jag svarade fortfarande inte, och nu hade hon kommit fram till barrikaden, så jag gjorde tecken åt säkerhetsvakten som jag pratat med, och han lyfte henne över. Hon såg nästan skräckslagen ut när hon blev ledd bort av vakterna.

"Fortsätt utan mig." Väste jag till Cam, och sen sprang jag av scenen. Jag hörde att någon sprang bakom mig, men jag struntade i det. Ur högtalarna dånade åter igen killarnas röster, de hade fortsatt showen. Efter en stund av springande kom jag fram till rummet där det var meningen att vi skulle kunna chilla, och när jag gick in dit såg jag Henne sittades på en stol. Bara några sekunder senare dundrade Cam in i rummet.

"Aaron vad håller du på med?!" Skrek han argt, han var rasande. Jag tystade ner honom och nickade mot tjejen på stolen. Han tystnade och gick försiktigt fram till henne.

"Vem är du?" Frågade hon misstänksamt.

"Jag är Cameron Dallas." Svarade han mjukt, trots att jag såg att han var förvånad över att hon inte visste vem han var.

"Och vad gör jag här?"

"Ja du, det får vi ta och fråga honom om." Sa Cam och tittade på mig med en mördande blick.

"Och vem är du då?" Frågade hon igen, men den här gången var hennes lysande gröna ögon fästa på mig.

"Öhm, jag är Aaron Carpenter." Sa jag generat.

"Och vill du förklara varför hon är här?" Frågade Cam, och jag såg att han var riktigt rasande på mig.

"Öhm, jag tyckte att du var så annorlunda. Så vacker..." Sa jag drömmande.

"Aaron, ut härifrån NU! Jag ska prata med dig senare!" Sa han, och jag vågade inte annat än att lyda den fyra år äldre killen.

Camerons perspektiv:

"Aaron, ut härifrån NU! Jag ska prata med dig senare!" Sa jag åt Aaron, och han gick snabbt ut ur rummet. Nu var jag ensam med tjejen.

"Vad heter du?" Frågade jag lugnt av henne.

"Elizabeth." Svarade hon tyst.

"Det är ett fint namn." Log jag. " Hur gammal är du då?"

"Jag fyllde precis femton." Mumlade hon, och jag flinade för mig själv. Aaron, snart arton år, har fallit för en femtonåring.

"Okej, jag är tjugotvå."

"Är du 22?" Frågade hon förvånat. Jag nickade, och hon skrattade lite.

"Så, hur kommer det sig att du är här, trots att du inte ens vet vad vi heter?"

"Min kompis tvingade mig." Hon flinade lite. "Du påminner mig om min bror." Sa hon sedan, lite lägre.

"Är han också jättesnygg?" Skojade jag, men när jag såg hennes min så blev jag genast allvarlig igen.

"Jag vet inte, jag har inte träffat honom på lite mer än ett år." Mumlade hon och tittade ner på sina skor.

"Jag förstår. Jag har en syster, Sierra, och jag träffar henne inte allt för ofta." Sa jag. Det här är nytt för mig, för jag pratar sällan om mina känslor. Plötsligt steg hon upp från stolen och kom fram till mig.

"Får jag sitta i din famn?" Mumlade hon, och jag nickade. Hon kurade ihop sig till en boll, och efter en stund somnade hon. Jag tycker om henne, bestämde jag. Jag tycker om henne som om hon skulle vara min syster. Inte som att jag vill ha ett förhållande med henne.