Oväntat möte i svampskogen

Del 1 av 2

Hösten hade gjort sitt intågande och det märktes, om inte annat på alla bilar som stod parkerade utmed skogsvägen Majken långsamt kom körande på.

Svampsäsongen var här och det med besked. Mycket tack vare en alltför regnig sommar, men Majken klagade inte. Inte när svamp var något av det bästa hon visste. Hon kunde redan se dem framför sig. De smörstekta kantarellerna på smörgåsen hon skulle äta senare under dagen. Ja, redan i skogen om hon hade möjlighet. Det gamla Trangiaköketvar nedpackat, likaså brödet hon bakat igår kväll enbart för det här tillfället. Det skulle bli en heldag bland tallar och granar. Och varför inte? Det var ju inte som om hon och Doris hade något bättre för sig.

Majken slängde ett ögonkast i backspegeln och såg konturerna av den åldrande labradoren, som dåsade i baksätet. Ju längre på den lilla skogsvägen hon körde, desto glesare blev det mellan de slarvigt parkerade bilarna , men nog var det mycket folk ute idag. Det var lördag, så Majken och resten av de pigga pensionärerna delade skogen med barnfamiljer och friluftsentusiaster. Men det spelade ingen roll hur mycket människor som var ute i skogarna. Under de senaste femton åren hade ingen hittat till hennes hemliga svampställen och de skulle de heller aldrig göra, för hon hade sett till att vidta vissa försiktighetsåtgärder.

Om någon mot all förmodan skulle se hennes bil parkerad på den väl dolda platsen hon upptäckt för bara ett par år sedan, skulle den ändå inte leda dem rätt. Från bilen var det flera kilometers rask promenad som gällde och då inte åt det håll den lilla skogsstigen löpte från parkeringsplatsen. Nej, det var terrängpromenerande som krävdes och en kompass. Majken hade rejäla vandringskängor på sig, stövlarna i campingryggsäcken och om halsen hängde redan kompassen i ett snöre.

Som tur var fanns det inga bilar i närheten när hon parkerade och ingen skulle se hur hon om en liten stund vek av från den givna stigen. Hon lastade ut ryggsäcken ur bilen tillsammans med två stora korgar, innan hon tog på Doris kopplet och fäste det i sin ryggsäck. Doris var pigg för sin ålder och hade fortfarande en nos för svamp. Majken kunde inte varit i bättre sällskap. Det förstås, det blev inte mycket till samtal mellan dem, men hon pratade mer än gärna själv så det gjorde inget.

Ut i skogen begav de sig. Doris trampade på framför Majken och själv höll hon stenkoll på kompassen. Vandringen var inget för veklingar och det var tur att hon liksom hunden var pigg för sin ålder. Efter femtio minuters rask promenad över stock och sten började Majken leta efter de landmärken hon för längesedan memorerat. Den mossbeväxta stenen bredvid granen, myrstacken, stubben och sedan var hon där.

Träden glesnade något och i en liten glänta där några björkar skymtade omringad av granar och tallar såg hon dem – kantarellerna.

Efter att ha fyllt den ena korgen till hälften började Majken raskt att beta av de andra platserna hon brukade få napp på. Hon dröjde aldrig längre än absolut nödvändigt vid de bästa svampställena, av rädsla att någon skulle se henne där, eller strax i närheten. Trattkantareller samsades snart med kantarellerna i den ena korgen. I den andra fanns smörsoppar, karljohanssvampar och någon enstaka stolt fjällskivling.

Det började bli dags för en paus. Blotta tanken på det nybakade brödet och hur smöret smälte när hon hällde på de nystekta kantarellerna, fick det att vattnas i munnen på henne.

De slog sig ner vid en liten skogstjärn och medan kantarellerna bryntes över den lilla spritlågan passade Majken på att ta fram lite välförtjänt mat till Doris.

När de båda var mätta och belåtna kände sig Majken lite dåsig. Och hon var inte den enda, tänkte hon och tittade på Doris som fridfullt snusade bredvid henne. Nåja, en liten stund kunde hon vila benen. Sedan hade de ytterligare ett par ställen kvar att besöka innan de tog den ännu längre promenaden hem. Majken lutade sig tillbaka mot en trädstam och slöt ögonen för en stund. Det var så tyst i skogen och hon njöt av känslan av frid som fyllde henne.

Om hon råkat slumra till, var hon osäker på, men när hon hörde Doris skall och slog upp ögonen kände hon sig lite förvirrad. Hon såg sig omkring och det var inte förrän labradoren skällde ännu en gång, hon lade märke till den grå-bruna haren som satt en knapp meter framför henne och bara stirrade.

"Allt väl?"

Majken ryckte till och såg sig omkring, men skogen invid tjärnen var lika tyst och stilla som den varit då de först slagit sig ner. Det fanns ingen annan människa inom synhåll.

"Mår du bra?"

Haren som förut suttit alldeles stilla tog nu ett försiktigt skutt fram mot Majken som skrämt ryckte tillbaka.

"Var inte rädd. Jag vill dig inget ont. Jag ville bara försäkra mig om att du inte hade svimmat eller så?"

Majken visste inte vad hon skulle tro, men det gick sakta upp för henne att den som talade, var ingen mindre än haren och hon tittade en lång stund på honom där han satt och plirade på henne med huvudet på sned.

"Jag mår bra", svarade hon tvekande, samtidigt som hon tog sig för huvudet för att känna efter bulor. Hade hon bara slagit i huvudet eller höll hon på att bli galen? När hon inte kände några knölar i hårbottnen gick hon vidare till att nypa sig hårt i armen. Inget hände. Haren satt fortfarande framför henne.

"Vad gör du?" frågade den.

"Jag ville bara kolla så att du verkligen var här, så att det inte var min hjärna som spelade mig ett spratt."

Ett lågt skrockande skratt hördes. "Jaså, säger du det. Jag antar att du inte är så van vid sällskap då. Om man inte räknar hunden."

"Nej, jag och Doris håller oss mest för oss själva, det brukar bli bäst så. Då slipper man bli besviken."

"Blir du det ofta? Besviken på andra människor?"

Majken ryckte på axlarna. De kändes fortfarande alltför lustigt att ha en konversation med en hare. Nog för att hon brukade prata med Doris, men ändå. Om hon inte slagit i huvudet eller drömde, vad kunde då vara fel på henne? Hennes tankar hann snudda vid både hjärntumörer och exotiska sjukdomar, innan haren fortsatte att prata.

"Jag brukar också hålla mig för mig själv. Även om det blir lite ensamt emellanåt?"

Majken som inte var mycket för att småprata, annat än med just Doris, reste sig sakta upp. Var det bara inbillning eller svajade marken lätt? Hon tog ett djupt andetag och vände sig mot haren.

"Vad vill du mig egentligen? Är du förtrollad? Är du här för att ge mig en önskning om jag bryter förtrollningen?"

"Förtrollning? Nu förstår jag inte riktigt vad du menar."

"Varför kom du hit då?"

"Det har jag ju redan sagt. Jag ville bara se så att du mådde bra. Men visst jag kan försöka mig på att uppfylla en önskning om det är det du är i behov av. Vad önskar du dig mest av allt?"

Där kom det låga, skrockande skrattet igen och trots att Majken kände sig ganska säker på att haren drev med henne, började hon ändå tänka efter. Egentligen fanns det bara två alternativ. Antingen var det pengar. Pengar som hon kunde använda till att köpa det lilla hus på landet hon alltid drömt om, istället för den slitna tvårummaren hon levt i över trettio år i. Som ensamstående och lågavlönad hade ett eget hus aldrig varit en möjlighet.

Hon gick vidare i tanken och dröjde en stund vid det andra alternativet. Som 66-årig ungmö, väntade hon fortfarande på den stora kärleken, men realisten inom henne hade för längesedan förlikat sig med att den förmodligen aldrig skulle komma. Ville hon ens det? Hon och Doris hade det ju så bra. Det förstås, Doris skulle inte leva för alltid och visst kunde hon köpa en ny hund, men vore det inte trevlig med ett svar tillbaka då och då, som inte kom i form av ett entonigt hundskall?

"Jag tror jag har bestämt mig", mumlade hon och tog ett steg närmare haren, när marken omkring henne slutade svaja och började snurra...