Oväntat möte i svampskogen

Del 2 av 2

När Majken vaknade upp och möttes av ljus så starkt att hon bländades, var hennes första tanke att hon måste ha dött. Hennes andra tanke gick till stackars Doris. Vem skulle ta hand om henne nu? Och all svamp. Nu skulle den gå till spillo. Hon som planerat att göra stuvningar, förvälla, frysa in, torka och spara.

"Majken? Hör du mig?"

En skugga framträdde i det bländande ljuset. Var det Gud som talade till henne?

Så kunde hon urskilja en vit rock och ett stetoskop som hängde runt halsen på den skugglike mannen framför och hon insåg att hon inte var på väg in i himmelriket trots allt, utan befann sig på ett sjukhus.

"Vad hände?" frågade Majken förvirrat.

"Ja, vi hade hoppats att du skulle kunna svara på det", svarade läkaren. "Vi har inte hittat något större fel på dig förutom att ditt blodtryck var lite väl lågt. Vad jag förstod av ambulanspersonalen så var du ute och plockade svamp och det fanns även tecken på att du hade konsumerat en del. Därför misstänker vi att du fått i dig någon olämplig sort. De finns de som påverkar nervsystemet utan att ge några allvarligare skador, men en känsla av förvirring är vanligt och ibland även hallucinationer. Och efter vad mannen som ringde ambulans berättade, verkade du en aning förvirrad."

"Var det en man som hittade mig? Men haren då? Och var är Doris?"

"Nu förstår jag inte riktigt Majken, men om du talar om hunden så är hon i goda händer."

Majken slappnade av något, men helt lugn skulle hon inte vara förrän hon hade Doris vid sin sida igen. Den unge läkaren hade hon inte mycket till övers för. Skulle hon ha förgiftat sig själv med svamp? En van svampplockare? Men hon kunde spela den rollen om det var vad som skulle få henne snabbast utskriven från sjukhuset.

Ett par timmar senare var hon på väg genom sjukhusets huvudentré. När hon passerat ut genom svängdörrarna kom en äldre man skyndande mot henne. Hon kände inte igen honom, men den svarta labradoren vid hans sida gjorde hon däremot.

"Doris!" Majken böjde sig ner och slängde sig om halsen på hunden och kramade henne sedan både länge och väl.

"Så du mår bättre nu?"

Hon stannade upp. Den rösten skulle hon ha känt igen var som helst. Det var ju trots allt inte varje dag hon konverserade med talade djur. Hon reste sig upp och såg sig omkring.

"Haren?" Hon kunde inte se den någonstans, men så befann de sig också inne i staden och inte ute i skogen längre.

"Nej, Harald var namnet."

Majken mötte den äldre mannens blick.

"Är det du som är haren?"

"Är du säker på att du är frisk nog att redan vara utskriven?"

Majken nickade. Det var klart att hon var frisk. Så mindes hon vad läkaren sagt om hallucinationer. Kunde hon fått i sig en giftsvamp ändå? Eller var det något värre som spökade? Hade hon inte haft så bråttom att träffa Doris skulle hon ha bett den unge läkaren att röntga hennes huvud för säkerhets skull.

"Vill du och Doris ha skjuts hem?"

Hon tackade ja och de började gå i riktning mot parkeringen.

"Jag visste inte var du hade parkerat din egen bil där borta i skogen, så jag tog mig friheten att packa in hunden och dina tillhörigheter i min."

"Tack, det var snällt."

De kom fram till en gammal Volvokombi och Harald började leta efter nycklarna i sin jackficka. Han var klädd i jeans och en blå fleecetröja och på fötterna hade han ett par rejäla stövlar. Sannolikt var han en svampplockare, precis som hon själv.

Just som han skulle sätta nyckeln i bildörren vände han sig mot henne.

"Nå, vad önskade du dig för något?"

Majken stelnade till. "Vad sa du?"

"Ja, du ville ju ha en önskning av mig där ute i skogen. Så jag undrade bara vad du önskade dig. Du sa att du hade bestämt dig, men innan du hann berätta föll du ihop på marken."

Majken visste inte vad hon skulle svara. Hon mindes samtalet, hon mindes även sina egna tankegångar där ute i skogen.

"Jag valde mellan två saker", svarade hon till slut.

"Okej, låt höra."

"Rikedom och kärlek", mumlade hon tyst och fick ett skrockande skratt till svar.

"Då hoppas jag att du valde kärlek", sa Harald och låste upp bilen. Sedan gick han runt och öppnade bagageluckan. "För rikedomar har du ju redan gott om."

"Jaså." Majken följde nyfiket efter och tittade in i bagageutrymmet på bilen.

"Ja, i alla fall om man räknar skogens guld."

Hon tittade ner på sina korgar som dignade av svamp. Inte bara de gula kantarellerna, utan även soppar, trattkantareller och andra delikatesser. Majken log nöjt för sig själv när hon insåg att alla hennes planer för svampen fortfarande kunde bli verklighet. Men så föll hennes blick på några bruna, små, toppiga svampar bland trattkantarellerna. Hur kunde hon ha tagit så fel?

Majken tittade upp och log oskyldigt mot Harald. "Då var det tur att det var kärlek jag önskade mig då."

SLUT

***

*Tidigare publicerad i Året runt.