Prolog

6 0 0
                                    

Det enda som lyser upp den kalla,svarta natten är gatlyktorna som snart är på väg att släckas. Kylan letar sig sakta in genom kläderna för att göra den redan röd, blåa kroppen mer blå. Mina steg är dom enda som ekar igenom lägenhetshusen och dom små villorna, annars är det knäpp tyst. Där går jag barfota och lätt klädd med sminket rinnandes under mina ögon, rädd och utmattad. 
Plötsligt hörs flera steg bakom mig, små grova fnittringar och gapande små skrik som sakta kommer närmare. Av ren vana ökar tempot, innan jag ens kollat bak så hör jag den rösten jag inte ville höra, Robins. 
Robin var den alla sa var omtänksam, den snälla, den som aldrig ville skada någon. Men han var aldrig det, aldrig mot mig. Den psykiska misshandeln jag fick genomgå, genom hela sex månader. Den psykiska misshandeln övergick till fysisk. Min kropp är än utmattad, även om vi gjorde slut för mer än en månad sen. Men han lämnade mig aldrig ifred, han fortsatte stalka mig. Han vart full igen och igen, letade upp mig och utsatte mig för mer psykisk misshandel. 

Stegen ökar, snart springer jag nästan. Stegen bakom mig ökar, i panik drar jag upp mobilen från framfickan och försöker desperat starta den. Mobilen är sten död, benen börjar bli trötta och vill sakta ner. 
"Men Selma, har du inte saknat mig?" Robins röst lät mer grov, som om han skulle kunna mörda någon, hans kompisar skrattar bara med. Jag ökar takten, springer nerför gatan och försöker hitta ett hus där iallafall någon verkar vara vaken, men klockan ett på natten i en liten stad så är det svårt. Bakom mig dunkar marken, dom springer efter. Min kropp orkar snart inte hålla sig uppe längre, i desperat försök att öka takten så snubblar jag, kroppen trillar framlänges och jag dunkar i huvudet i golvet. 
Huvudet snurrar, blicken flackar och kroppen har svårt att andas. När Robin och hans kompisar kommer fram så står dom som vargar över ett litet lamm. Redo att attackera hukar sig Robin ner. 
Jag blundar, kniper igen ögonen så hårt de går. Men inget slag får jag på mig, istället hör jag hur någon i bakgrunden slås emot marken, sakta öppnar jag ögonen. Där står han, en kille med blont hår och blåa ögonen, med en vältränad kropp så vinner han lätt slagmålet mot Robin. Hans kompisar drar med sig Robin bort och killen med blonda håret drar upp kepsen från marken och drar på den på huvudet. 
"Gick det bra?" Hans grova röst fyller kroppen med värme, den lät snäll och varm. Han räcker fram handen och drar mig upp från marken. Det enda min kropp kan göra är en lätt nickning. 
"Vill du ha skjuts hem?" Han kollar mig djupt i ögonen och jag tackar ja. I bilen hem fick jag reda på att han hette Isak, att han egentligen pluggade i Stockholm och var bara här för att träffa sin familj. På något sätt kände kroppen hopp igen, att för första gången, så hjälpte faktiskt en kille mig. Istället för att såra och skada mig så..hjälpte han mig? 
Han släppte av mig vid mitt hus och åkte sakta iväg, kommer jag någonsin möta han igen? 

Allting är fuckatWhere stories live. Discover now