Jag glömmer dig aldrig

Kapitel 4- Jens

Snälla Jonte!! Släpp mig!!

Han höll mig i axlarna hårt. Han flinade åt mig och backade mig upp mot en vägg, han kysste mig på halsen och sedan upp mot mina läppar. Jag försökte vika undan med huvudet men han la händerna på mitt ansikte så jag höll mig still.

Jag slogs med händerna mot hans muskulösa kropp men han rörde sig knappt. Han kysste mig på nacken och gick neråt. Jag försökte ge ifrån mig en skrik men det kom bara ett pip.

Han slutade upp och kollade på mig med ett leende

"Älskling, ta det lugnt det går snabbt. Detta är för ditt bästa. Jag älskar dig och kommer aldrig skada dig.

Jag spottade honom i ansiktet

"Släpp mig nu!!! Jag ringer polisen!! Din idiot!

"Haha! Jag glömde just... Jag har skaffat en lägenhet för oss. Vi kanske ta det där. Så kan du stanna där för alltid sa han och leendet från hans läppar blev större.

Fan varför sa jag att jag skulle ringa polisen?! Han kommer att gömma mig där! Paniken växte och jag blev som förlamad.

Han kysste mig och bakade ett steg och tog sin hand runt om mig och slängde upp mig på hans rygg. Jag sparkade och skrek släpp mig!! Men han fortsatte att gå. Bakom en buske stod en svart bil parkerad, han öppnade bakdörren och slängde in mig och sprang fort runt till sin sida och satte sig. Jag började dra i dörren men han hade låste den. Nu var det kört. Han började köra iväg från platsen. Hejdå mamma... Hejdå Jossan och Lisa... Hejdå Jens! Var allt som jag kunde tänka på. Jag kommer aldrig se dom mer, jag visste inte vad Jonte hade för sig men jag kände på mig att detta skulle sluta som i filmer, när flickan blir dödad.

Jag kröp ihop och grät. Jag hörde hur bilen åkte i en hastigt. Jonte sa inget utan kollade bara rakt fram. Efter en stund hördes ett Bang och bilen hoppade till så jag flög upp och Jonte stannade bilen och gjorde en u-sväng. Han vände sig om mot mig

"Stanna här!

Han gick ur bilen, vi hade stannat mitt i en skog. Han gick framför bilens strålkastare, jag kisade med mina ögon som var fulla med tårar. Det var en lång man som stod där framför Jonte. Jag torkade bort tårarna och skrek

"Snälla hjälp mig!!!

Jag drog i handtaget för att han skulle förstå att jag var här.

När det suddiga i mina ögon hade lagt sig såg jag vem det var...

Jens!

"Jens!! Hjälp mig!! Jag är bilen!!

Han vände sig mot mig och nickade. Varför nickade han bara!! Ska han inte hjälpa mig!?

Han stod kvar där och de båda pratade med varandra lugnt och sansat. Är han som Jonte? Arbetar han med Jonte? Nej nej... Det kan inte vara sant!

Tårarna kom återigen. Han hade lurat mig.

Jag såg hur helt plötsligt Jonte slog till han och Jens flög på han. Något helt omöjligt hände, när de slogs så gjorde de det i en 100km/h? Det gick så otroligt snabbt!

Det är omöjligt... De är kan inte vara som oss människor? Hjärtat bultade ännu mer, frågan som nu nästan gjorde att jag svimmade var: Vad är de för något?!

Tillslut öppnade någon dörren

"Jens...

"Kom Sophie vi måste dra nu!

Han drog mig försiktigt ut ur bilen

"Är du skadad?

"Nej

Han böjde sig ner

"Hoppa upp på min rygg

"Va? Varför?

" snälla gör det

Jag gjorde som han sa och hoppade upp. I en hastig fart far vi igenom skogen och sedan förbi några hus och sen var vi vid hans hus på typ 1 min!

Han släppte ner mig och kramade mig.

"Åh Sophie! Min Sophie!

Jag kunde inte längre hålla mig, jag slängde mina armar runt han och gömde mitt ansikte vid hans bröstkorg och tårarna forsade

"Det var hemskt! Jag trodde jag skulle dö!!

Hela jag skakade, mina ben vek sig tillslut och Jens tog upp mig snabbt i hans armar.

" förlåt för att jag inte var där! Jag vet inte hur jag ska förlåta mig från detta!

Jag tittade upp mot hans ögon

"Jens, du räddade mig! Du var där!

" jag kunde ha stoppat de från första början...

"Nej det kunde du inte! Hur visste du ens att...

" jag var ute och gick

" 3 på natten?

" vad gjorde du ute 3 på natten?

" jag kunde inte sova

Han bar mig in i hans hus och la mig i hans säng. Jag var trött men jag hade inte lugnat ner mig. Jag tänkte igenom allt som hade hänt om igen. När de slogs, hus snabbt Jens färdades på ca 1 min. Han tog av sig sin tröja och lät hans shorts vara kvar. Han la sig bredvid mig och la armen om mig

" känns det bättre?

"Ja

Jag vände mig mot honom

"Jens... Du... Ehm... Du är inte en vanlig människa va?

Han kollade på mig med stora ögon, han tog min hand i hans och kollade ner på den

"Ehm...Nej...

"V..va..vad är du för något?

"Om jag berättat för dig, lova att ta de lugnt och tänk på att du inte har blivit skadad.

Jag nickade

" jag är en vamp.

___________________________

Åh äntligen klar med detta kapitel!:D

Jag hoppas att ni tyckte att detta var bra.

Och förstås spännande!:)

~ tack för att ni läser kram Mickis~