Jag glömmer dig aldrig

Kapitel 5- vamp

"Haha vadå vamp? Vadå är du en vamp-yr? Sa jag med ett skratt

Jens kollade allvarligt på mig

"Typ.

Jag slutade skratta, han kunde ju inte skoja efter allt jag har sett när han slogs eller när jag fick "åka" på hand rygg när allt gick så snabbt.

"Så.. Så du är en vampyr? Sa jag och kände hur obekväm jag kände mig i hans armar. Jag var inte rädd för Jens men jag var rädd för vad Jens kunde göra.

"Inte riktigt. Vi kallar oss vampar. Vampyrer är något som ni människor kom på. Han såg min reaktion och la sig lite mer ifrån mig så jag skulle få lite mer plats för mig och min chockade hjärna. Han hade fortfarande kvar ena handen på min hand, hans var kall men inte så kall som man trodde en "vamp" skulle vara,

"Vad menar du med inte riktig? Sa jag.

Han lutade sitt huvud mitt väggen

"Vi är inte sånna som lever endast på blod. Ni tror att vi sover i kistor, kan inte gå ut i solen, tål inte vitlök och inte kan åldras. Men sånna är vi inte.

"Vad är ni då? Jag svalde hårt och väntade på ett otäckt svar.

"Vi är som ni. Vi kan leva på mat, vi tål solljus och kan åldras.

Jag fattade ingenting. Om han nu kunde göra allt som en människa kan så borde ju han vara en?

" Jens... Jag fattar ingenting?

" okej jag tar allt från början. Det kan bli svårt att förklara men jag ska göra det bästa jag kan sa han och tog fram sin högerhand.

Ett Sa han och tog upp en finger.

"Vi lever på blod för att inte kunna åldras och för att få i oss en viss energi. Dricker vi inte blod på månader så blir vi gamla och sedan till aska. Men vi kan äta mat men vi då får vi inte i oss samma energi och kan åldras.

Två sa han och tog upp ett till finger

"Ni tror att vi sover i kistor. Men egentligen sover vi inte alls. För som sagt all energi finns i blodet och lite i maten.

Tre sa han och tog upp ett till finger så det vart tre fingrar

"Ni har en massa organ och så. Men vi som är döda äger ingenting... Vi är helt tomma inombords. Iallafall vad det känns som... Vi kan gå ut och låta solen lysa på oss. Men genomed att vi är "döda" så reflekterar vi inte som ni gör, vi blir inte bruna.

Fyra sa han och tog upp ännu ett finger

" genomed att vi är döda så kan vi göra saker utan att behöva anstränga oss till det T.ex. Springa snabbt, vi har oerhört starka muskler, vi blir inte så lätt skadade och vi har en hjärna som minns allt.

Han släppte min hand och blundade

"Men något som jag minns är saknaden och smärta. Sa han med rösten sänkt så jag antagligen inte skulle höra. Vilket jag gjorde.

"Saknad och smärta? Vad menar du med det?

Han kollade upp, han tog sina armar runt om mig och drog mig intill honom. Han kramade mig försiktig

" jag är så glad att du är här.

Han kysste mig., jag kysste honom tillbaka, vi kysstes mer och mer. Han läppar var så mjuka. Jag ville bara ha mer av han, det pirrade över hela min kropp och det var nu jag visste: att jag hade fallit för honom. Våra kyssar blev till hångel. Vi smekte varandra lätt, han drog sin hand innanför min tröja och strök handen mot min mage.

Tillslut slutade han och kysste mig på pannan.

"Försöka att sova nu min vackraste Sophie.

Jag suckade. Jag ville inte sova jag ville vara vid han, men min kropp sköt ifrån sig en gäsp och jag fick helt enkelt somna. Allt blev suddigt och suddigare. Jag hör Jens säga dovt " jag älskar dig Soph ".

___________________________

Sådär! Förlåt för ett så kort kapitel,

men tiden finns inte riktigt till:/

Tack ännu en gång för att ni har lusten att läsa denna "novell".

Ha en fortsatt bra söndag.

~kram Mickis~