Unik - on hold/pausad.

Celuna Firestone

Kapitel 1 ~ Celuna Firestone

Jag satt i mormors gamla fåtölj med en tekopp i handen, teet hade sedan länge kallnat, men jag var för upptagen av att studera en liten lurvig spindel som långsamt hissade sig ner till ett hörn på golvet med hjälp av en silkestunn tråd. Det finns folk som tycker att spindlar är äckliga och skräckinjagande varelser, att de inte behövs överhuvudtaget, bara finns till för att ställa till oreda. Men det tycker inte jag, allt har väl sin mening, varför skulle det annars finnas? Spindlar är vackra och hjälpfulla individer, men tråkigt nog gillar inte människor dem, och de slutar oftast som ihjälslagna. Anledningen till att jag inte är rädd för spindlar är nog för att jag aldrig varit särskilt rädd för insekter, jag är inte rädd mot så många grejer över huvudtaget. Vissa tycker att det är omänskligt, jag tycker att det är praktiskt. Men det har sina nackdelar också, jag är inte helt orädd. Det finns saker som även jag är rädd för. Spindeln har hissat ner sig till marknivå och börjar sakta men säkert spinna ett nät i hörnet. Nätet bildar ett mönster, alla spindlar har olika mönster som de bilder genom att spinna näten. Inte som vi människor, när vi stickar ser allas stickningar likadana ut, ingen kommer på det själv. Det är nästan alltid någon som kommit på det och andra har börjat följa honom eller henne. En annan anledning till att jag inte ogillar insekter är nog.. För att jag förstår dem. Jag vet hur det känns att vara hatad. Att inte höra hemma någonstans. Att inte ha någon att prata med. Jag vet hur det är att kallas onormal, äcklig, vidrig och andra nedlåtande ord. Men vad har jag gjort för att förtjäna det här hatet egentligen? Vad har spindlarna gjort för att förtjäna det? Det är det jag vill veta! Vad är det för fel med att vara annorlunda, att inte vara som alla andra, tråkig och ihålig? Anledningen till att jag satt här nu var just den.

Tidigare i skolan idag hade några av eleverna på skolan retat mig för att jag klär och beteér mig annorlunda än alla andra. Alla har ju likadan skoluniform men jag har den på mitt eget sätt, kragen uppvikt, knästrumporna långt nere vid anklarna och håret uppsatt i två flätor som går runt huvudet i pannhöjd och möts vid nacken.

Andra tjejer på min skola har kragen prydligt nerfälld, strumporna precis ovanför knäna, som de säger att man ska ha de, och håret uppsatt i en så att säga -vanlig bulle på huvudet.

Rummet som jag sitter i är fyrkantigt och litet, väggarna är gröna och golvet är utav träplankor. Det finns ingen värme i stugan förutom den minimala brasan som nu slukar några dussintals vedträn. Förutom rummet som jag befinner mig i just nu, består den lilla stugan av en liten toalett, ett rum till och ett kök. Alltså, badrum, två rum och kök.

Jag har inga föräldrar, när jag var ett litet spädbarn, försvann mina föräldrar och har aldrig setts igen. Min mormor tog på sig ansvaret att uppfostra mig, alla mina andra släktingar tycker att jag är onormal och vill inte ha något med mig att göra. Man kan säga att jag och mormor är lika, vi gillar samma saker, tänker likadant och skrattar åt samma saker. Jag har alltid vetat att jag var annorlunda, jag har aldrig passat in någonstans, jag har alltid vart utstött av alla. Men här, hos mormor, kan jag vara mig själv, jag behöver inte låtsas vara någon som jag inte är. Spindeln försvinner in mellan träplankorna och lämnar efter sig en silkig tråd. Det är söndag idag, vilket betyder att jag inte har varit i skolan, mormor är ute och handlar. Jag är ensam hemma. Vinden ylar och det låter som om stugan när som helst ska ge vika för stormen som härjar där ute. Jag behöver inte oroa mig för mormor, hon klarar sig, även vid denna åldern. Det är sant att hon har krympt några få centimeter från sin fulla längd, men hon är fortfarande min högt respekterade mormor, hon är helt enastående. På sina 70 år kan hon sköta sig själv, hennes rygg har inte krökt sig, till skillnad från andra äldre, och hon lagar utomordentlig mat. Om mormor inte hade tagit hand om mig, hade jag hamnat på barnhem, och kanske lyckligtvis adopterats av ett par som inte kunde få några egna barn eller helt enkelt känner medkänsla för föräldralösa barn. Men på andra sidan, så kanske jag inte hade blivit adopterad och fått växt upp på barnhemmet, kollat på medan mina tillfälliga "vänner" togs ifrån mig av deras nya föräldrar.

Jag älskar mormor av hela mitt hjärta, hon är mitt allt och utan henne skulle jag antagligen inte ha överlevt särskilt länge efter mina föräldrars försvinnande, eller så kallade "död". När de inte kom tillbaka, antog släkten och alla andra att de dött. Men jag kunde inte acceptera det, döden, jag tror inte att de dog, de finns där ute någonstans. Det vet jag. Kanske är de tvingade till att inte komma tillbaka hit eller så har det hänt något annat, jag vet att de säkert har ett bra skäl att inte komma tillbaka hit. Mormor tror inte heller att de dött, men naturligtvis tror ingen på oss, bakom våra ryggar kallar folk oss för galningar och säger att vi borde skickas till dårhus, båda två. Innan vi ställer till en massa.

Jag förstår inte hur folk kan döma personer som de just mött eller bara sett förbi passerande, när de inte ens känner personen.