Unik - on hold/pausad.

Räddaren i nöden

Kapitel 2 ~ Räddaren i nöden.

Jag vaknar av kaffekokarens svaga visslande, mormor är i köket och gör frukost. Klockan är halv sju, skolan börjar kvart över 8. Rummet som jag befinner mig i har ljusblåa väggar och likadana träplankor till golv som rummet intill, mormors rum.

Mormor insisterade om att jag skulle ha ett eget rum när jag flyttade in, jag försökte protestera men hon fick som hon ville tillslut ändå. Förut var mitt rum ett vardagsrum, vilket betyder att vi inte har något vardagsrum nu. Ena väggen är täckt av bokhyllor, både jag och mormor älskar att läsa, och där med är både mitt och hennes rum nästan fullt med böcker. Allt från fakta till romaner, jag älskar att lära mig nya saker, om jag inte hade varit så dåligt behandlad i skolan hade jag njutit av att lyssna på lärarens predikan om alla sorters ämnen. Pågrund av detta, har jag väldigt lätt för att lära mig saker, språk är inte svårt alls. Om jag bara får höra ordet en gång så kommer jag ihåg det. Mina lärare kallar mig för underbarn, och säger att jag har en gåva. Själv tycker jag också att det är ganska händigt.

Jag reser mig ur sängen, tar på mig mina glasögon, bäddar och lägger på ett blått, blommigt överkast som matchar väggarna. Av någon anledning är jag en aning besatt av att ha det rent och prydligt.

Jag går fram till min garderob och kollar igenom valet av kläder, sen kommer jag på att jag måste ha min skoluniform alla dagar i skolan. Min skoluniform består av en vit kortärmad skjorta, ett par vita knästrumpor, en blå kjol, en blå stickad väst och en blå fluga. Eftersom att jag går i 9:an, är min uniform mestadels blå. De yngre eleverna har orangea uniformer och de äldre, som mig, har blå. Det är hyfsat varmt ute, trots att det bara är i början av april. Jag går fram till fönstret som ligger på kortsidan mittemot dörren, drar isär de gamla gardinerna, vars vita färg har bleknat en aning. Solens strålar skiner in och avslöjar varenda vrå i rummet. Mina händer trevar efter fönsterkarmen, och skjuter upp fönstret några centimeter. Fåglarnas kvitter tillsammans med det vackra vädret, det får mig att le. Nu närmar sig min favorit årstid på året, sommaren.

Jag kastar hastigt ett öga på mitt gamla armbandsur, nu är klockan tio över sju, jag har ingen mer tid att ödsla.

Mina fötter leder mig köket, där det doftar gott av nybryggt kaffe och färskt bröd. "Godmorgon!" ropar mormor med sin skrovliga, men mjuka röst medan hon försöker överrösta dånet som hörs utanför.

"Godmorgon mormor."svarar jag en aning sömnigt, gnuggar mig i ena ögat och ler. "Sovit gott Luna?" frågar hon på det där sättet som bara hon kan. "Mmh.. Ja, sådär, inte riktigt." säger jag. Jag sätter mig ner vid bordet och farmor sätter sig mittemot, hon häller upp blåbärs-te i min kopp och kaffe i sin. Teet doftar kryddigt och är milt men ändå sött. Brödet ser inbjudande ut, när jag biter av en bit smälter det gyllengula smöret i munnen på mig. Jag njuter av mormors sällskap, men klockan är snart tjugo i 8, vilket betyder att jag måste till skolan. Efter att jag diskat mina bestick och min mugg, kysser jag mormor på kinden och springer in på mitt rum, greppar tag i min ryggsäck, tar på mig de svarta skorna som hör till skoluniformen, och skyndar ut ur huset.

Mitt hår som når mig nästan till midjan, är orangerött och uppsatt i två flätor runt huvudet. Som vanligt. Vanligtvis har jag det utsläppt, men i skolan måste alla tjejer ha det uppsatt. Gruset som under många år av vandring har bildat en naturlig stig till och från stugan, knastrar svagt under mina fötter medan jag går i riktning mot skolan. När jag kommer närmare, tornar en stor tegelbyggnad upp sig framför mig. Alla fönster är valv-formade, och jämnstora. Jag närmar mig dörrarna gjorda av stark ek, trycker ner handtaget och kliver in i den pampiga byggnaden, som är min skola. Innan jag kliver in hör jag skratt och prat, men när jag stängt dörren efter mig möts jag direkt av arga blickar, det är som att så fort jag kliver in i rummet försvinner skrattet och det blir knäpptyst. Det har alltid vart såhär, ingen vill vara med mig och när någon ger sig på mig, är det ingen som står upp för mig. Jag har alltid fått klara mig själv, med åren har jag blivit en sorts enstöring, som helst håller sig för sig själv. Ingen försöker ens att bli vän med mig, så varför borde jag försöka skaffa vänner, när ingen vill vara min vän?