Grimm - en novellantologi

Fångad i tornet

En gång för länge sedan levde en man och en kvinna i ett litet hus. De önskade sig ett barn, men åren gick och inget barn blev till. Från huset hade de utsikt över en vacker trädgård full med blommor och grönsaker. Men runt den stod en hög mur, och ingen vågade gå dit in, för trädgården tillhörde en hemsk häxa.

En dag när kvinnan tittade ut genom fönstret såg hon några läckra rädisor i trädgårdslandet och kände att hon bara måste få äta en sådan god rädisa. Hennes längtan bara växte allt eftersom dagarna gick, och kvinnan blev sjuk av denna längtan.

"Varför är du sjuk?" frågade hennes man.

"Jag tror jag dör om jag inte får äta några av de läckra rädisorna utanför mitt fönster."

Den stackars mannen ville ju inte att hans hustru skulle dö, så han uppmuntrade henne att skaffa det hon önskade. I skydd av mörkret klättrade hon över muren och in i häxans trädgård och hon återvände med hela famnen full av rädisor.

De var så läckra att hon hade föreställt sig och det gjorde att hon ville ha ännu fler. Nästa kväll när det hade blivit mörkt klättrade kvinnan ännu en gång över muren till häxans trädgård. Men denna gång stod häxan och väntade på henne.

"Din tjuv! Tänkte du stjäla ännu fler av mina fina rädisor? Jag ska straffa dig för detta!"

"Nej, snälla häxa, jag gjorde det för att jag skulle dö om jag inte fick äta av rädisorna som jag längtade efter så mycket."

"I så fall får du plocka så många rädisor du vill. Men du får betala ett högt pris. När du får ett barn, måste du ge det till mig. Jag ska ta hand om det och ge det allt en mamma kan ge sitt barn."

Den stackars kvinnan var så rädd för häxan att hon gick med på villkoren.

*

Ett år senare födde kvinnan en liten flicka, och häxan gav henne namnet Rapunzel och tog henne ifrån sina föräldrar. Rapunzel växte upp och blev det vackraste barnet på hela jorden.

När hon var tolv år gammal låste häxan in henne i ett torn där inga människor kunde se henne. Tornet stod mitt inne i skogen och hade inga trappor och ingen dörr. När häxan skulle hälsa på ropade hon 'Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!' Rapunzel hade långt, vackert hår, fint som spunnet guld. När hon hörde häxans gälla röst öppnade hon fönstret och lät håret falla till marken så att häxan kunde klättra upp.

*

Efter tre eller kanske fyra år hände det sig att kungens son red genom skogen. När prinsen närmade sig tornet hörde han en vacker röst som sjöng. Han tittade upp och fick se Rapunzel i fönstret.

Prinsen ville gärna träffa henne, men han såg att tornet saknade dörr. Med sorg i hjärtat red han därifrån. Men Rapunzels vackra sång hade nästan förtrollat prinsen, så varje dag red han ut i skogen för att lyssna på henne.

*

En dag såg han häxan komma och hörde henne ropa

"Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!"

Och prinsen såg när Rapunzels hår föll till marken och häxan klättrade upp till henne i tornet.

"Det är så jag ska göra för att komma upp. Jag ska försöka imorgon," sa prinsen för sig själv.

*

Så prinsen återvände till tornet redan nästa dag och när Rapunzel hade sjungit färdigt ropade han

"Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!"

Hennes långa gyllene flätor föll till marken, och prinsen klättrade snabbt upp.