Ängyr- Två liv/ Novell

Okej, för att göra en lång historia kort: min pappa är vampyr och min mamma är en ängel. Inte en sådan där man blir efter döden, för de finns inte. Min mamma föddes i himlen och min pappa i helvetet. Du kanske inte visste det här för det är det inte många som gör, men vampyrer är djävulens anhängare. Alla historier om dem innehåller nästan ingen sanning alls.
Hur som helst så kanske du undrar vad jag är då, det hade jag gjort. Jag är en Ängyr, den enda i mitt slag. I alla fall tror mina föräldrar det. Fast jag är inte riktigt lika säker på det, för tänk så här. Om mina föräldrar (varandras totala motsatser) kunde stå ut med varandra en hel kväll och under den tiden även skapa mig. Borde det då inte finnas fler som har gjort det, och borde det då inte finnas fler Ängyrer? Många frågor, lite svar.
Du kanske tycker att det här låter konstigt men det gör inte jag. Det är ju mitt liv, och det är faktiskt ganska bra att vara Ängyr.
Dagtid: Snäll flicka.
Nattetid: Din värsta mardröm. I alla fall alla vuxnas värsta mardröm.

'' Du Samantha.'' sa min kompis Lina.
'' Vad fick du på provet?''
Jag kasade en snabb blick på pappret i min hand.
'' A, du då?''
Hon suckade.
'' B, varför frågade jag ens? Klart att du fick A, du får ju alltid A! Varje lärares dröm!
Jag skrattade när hon sa det. Om hon bara visste vad jag gjorde hela nätterna. Om man nu inte behövde sova så behövde man ju ett tidsfördriv, och det var precis vad jag hade.
'' Det är inget fel med att få B.'' svarade jag och hon log lite.
'' Nej, jag antar det. Vi är ju faktiskt bara 16...''
'' Och ett halvt.'' tillade jag.
'' ... Och vi har lång tid kvar att göra om det till ett A.'' fortsatte hon.
'' Eller rättare sagt: Jag har lång tid kvar att göra om det till ett A, du har det ju redan.''
'' Just precis, kom nu!'' sa jag.
'' Vi kommer försent!''
Vi skyndade oss ut ur skolan och hoppade på bussen som precis kommit till busshållplatsen. När vi kom in till stan hoppade vi av och gick raka spåret till gallerian. Vi gick runt lite i klädaffärerna och kollade, och till slut bestämde jag mig för vad jag skulle köpa till kvällen.
'' Jag förstår inte varför du köper sådana kläder när du ändå aldrig använder dem.'' sa Lina och tittade på påsen där jag jade den korta skinnkjolen och den gråa magtröjan.
'' Det vet inte jag heller. Jag bara gillar att veta att de finns där om jag någon gång skulle behövs dem.''
Lina skrattade.
'' Ja, för det verkar ju verkligen troligt att du skulle gå och förvandlas till en Festis på en natt.'' sa hon och använde vårt smeknamn på ''storfestare''.
Jag skrattade och fnissade på en gång.
'' Ja, det verkar väldigt troligt!''

Senare på kvällen stod jag i mitt rum med en handduk virad runt kroppen och fönade mitt hår. Efter det så lockade jag det och gick sedan och satte mig vid sminkbordet.
Jag tog på ögonskugga, maskara, eyeliner och läppglans och sprejade sedan lite hårsprej i håret. Jag gick och drog på mig kläderna och matchade med ett par knähöga stövlar.
Jag sprang nedför trappan och krockade med pappa.
'' Ska du ut?'' frågade han.
'' Behöver du veklingen fråga det?'' fräste jag till svar.
Han skrattade och strök mig över håret.
'' Akta frisyren!'' ropade jag.
'' Du är allt sin pappas lilla flicka igen! lika djävulsk som varje natt.''
'' Ja, ja. Pappas lilla flicka måste dra nu för annars stryper Daisy henne!''
Jag smet förbi honom och kom ut till hallen.
'' Förresten!'' ropade han efter mig.
'' Din mamma kommer ner imorgon, och det betyder att jag inte kommer att vara hemma. Nycklarna ligger under blomkrukan!''
'' Ja, men det var väl trevligt.'' sa jag sarkastiskt.
Jag smällde igen dörren efter mig och halvsprang till min och Daisy's mötesplats. Hon stod redan där.
'' Men så trevligt att du valde att komma tidigt idag, jag har ju inte alls stått här i en kvart och väntat.''
'' Äh, håll tyst!'' stönade jag.
'' Jag var upptagen, jag har något som kallas liv. Hört talas om det?''
'' Ja ja, sluta tjata! vi låste dra nu om du inte vill stå och slösa mer tid här.''
Jag tittade på henne och flinade.
'' Nu sticker vi.''

En halv timme senare stod vi och dansade till dunkande musik i ett hav av slingrande kroppar.
'' Jag måste på toa!'' skrek Daisy i mitt öra.
'' Kommer snart!''
Jag nickade och dansade vidare samtidigt spm jag tittade på hennes svarta hår guppandes i riktning mot toaletterna.
Då hörde jag en killröst i mitt öra. DN blixt av igenkännande for igenom min kropp, fast jag var rätt säker på att jag aldrig hört rösten tidigare.
'' Vad säger du om jag säger ordet Ängyr?'' frågade rösten.
Jag vände mig om mot honom och fick en chock. Han var verkligen snygg. Sjukt snygg.
'' Jag skulle fråga hur du känner till det ordet.'' svarade jag.
'' Då skulle jag säga att jag känner till det eftersom att jag är en.''
Jag stirrade på honom.
'' Seriöst? Går du runt och säger så till alla och bara hoppas på att du ska hitta en till liten Ängyr?''
Han skakade på huvudet.
'' Du är den första.'' sa han.
'' Och varför sa du det till mig?'' frågade jag.
'' Hur kunde du veta?''
Han tittade oförstående på mig.
'' Att jag är en Ängyr.'' förklarade jag.
'' Jag vet inte, det var bara en känsla jag fick när jag såg dig.''
'' Okej så du är en Ängyr.'' sa jag.
'' Du också.'' sa han.
Ja, men mina föräldrar har alltid sagt att jag är den enda. Det känns lite skumt att stöta på en till här.''
'' Jag förstår vad du menar, jag har också alltid trott att jag var den enda. Fast du är ju ett levande bevis på motsatsen.'' sa han.
'' Eh, ja. Det känns lite skumt det här, jag känner mig inte som djävulens avkomma när du är här.''
Han log och tog ett steg närmare mig.
'' Samma här.''
Någon knackade mig på axeln och jag bände mig om. Daisy.
'' Vill du gå och snatta något eller bara hänga efter det här?'' frågade hon.
'' Vet inte.'' svarade jag.
'' Vi kan väl bestämma sen?''
'' Visst, jag lämnar er ifred en stund. Du vill väl ha lite tid ihop med...?''
Hon tittade på killen.
'' Erik'' sa han.
'' Japp.'' sa hon.
'' Jag går och tar en dricka under tiden Sam. Ses!''
'' Eh, visst. Ses!''
Hon gick iväg och jag vände mig mot Erik. Han stod väldigt nära och tittade ner på mig.
'' Jag vet att vi inte direkt känner varandra men det här känns rätt.'' sa han.
Han böjde på huvudet och hans ansikte kom bara några millimeter ifrån mitt. Jag lutade mig lite fram och lät mina läppar nudda hans, först försiktigt men sedan lite djärvare.
Och han hade haft helt rätt, det kändes rätt.

----------------------------------------------

Så, det här var min novell om Samantha och Erik. Jag vet att den var väldigt kort men jag hoppas att ni gillade den ändå.
Jag skrev den för rätt länge sedan så den kanske är lite konstig men ändå!
Kommentera gärna vad ni tyckte om den och ge mig tips och sånt! Ni kan även rösta om ni känner för det.
Om ni vill läsa något som jag har skrivit fast som är lite längre så gå in på min profil och kolla på mina verk!
Kram Hanne!