Viruset

Kapitel 3

Så här sitter jag i mitten av, förmodligen världens undergång. Med killen jag har varit kär i sedan 5an och hans pappa. Och äter ur konservburkar. Nice. Inte riktigt såhär jag hade föreställt mig att träffa hans föräldrar, eller pappa, men de funkar väll. Solen har nyligen gått ner och de kommer inte dröja länge förrens det kryllar med smittade utomhus. Eller kryllar och kryllar. Tills dom kommer vara ute. Jag sitter luttandes mot väggen på min madrass. Och Luke och hans pappa sitter på kuddarna. Vi har inte pratat jätte mycket. Vi har mest pratat om vad vi har gjort under, vad du nu vill kalla det. Helvetet, viruset, världens undergång du bestämmer.

"Det börjar bli mörkt, jag och Luke kan vara vakna så kan du sova" Säger Mark och sätter sig rakare upp.

"O nej nej, jag tänker inte sova, någon av er kanske knivhugger mig i sömnen" Säger jag och kollar på dom.

Det tror jag inte dom skulle göra men man kan inte lita på någon just nu, inte ens den man har varit kär i sen femte klass. Varsågod för överlevnads tipset.

"Vi skulle inte.." Börjar Mark. "Nej hon har rätt, pappa du kan sova så stannar jag och Melanie vakna" Avbryter Luke och kollar på mig med ett litet leende på läpparna. Jasså.

Mark suckar lite. "Okej visst , men väck mig om ett par timmar" Han lägger sig ner på kuddarna och tar den blåa kepsen och lägger den för ögonen. 5 minuter senare och han har somnat.

Efter 1 timme så sitter Luke och grejar med en metal bit och jag läser en av mina böcker. Någon tråkig romantikbok men bättre än inget. Twilight står det med vita små bokstäver över dom vita händerna som håller i det röda äpplet. Men seriöst har inte den här Stephenie Meyer läst på ens litegran om vamyrer i världshistoien. Jag förstår ju det gulliga med Bella och Edward med att dom glittrar i solen, snälla.

"Så är det de här du gör om nätterna?" Frågar Luke och kollar på mig.

"Japp" Jag  kollar snabbt upp från min bok. Luke ställer sig upp från kuddarna och går och sätter sig bredvid mig på madrassen. Jag fortsätter att läsa min patetiska bok om den stackars tjejen som fick flytta hem till sin pappa. Jag har sätt filmen och tycker om den. Men jag har alltid tyckt att Jacob va snyggare så är det bara. Jag kan se i ögonvrån att Luke kollar på mig.

"Vill du något?" Frågar jag drygt.

"Jag känner knappt igen dig" Han skrattar.

"Det är vi två om" Jag lägger ihop den prisvärda vampyr boken och lägger även ifrån mig ficklampan som jag hade för att lyssa upp sidorna.

"Men du har alltid varit så tyst, blyg, försiktig och nu är du  tuff och aggresiv" Han drar handen genom sitt bruna hår.

"Jag är inte aggresiv" Svarar jag argt. Luke höjer sina ögonbryn och kollar på mig. Och det enda jag får tillbaka är ett flin. Men han har en poäng. Innan allt det här så vågade jag knappt prata inför min klass och nu hade jag kunnat slå ihjäl dom allihop om jag så ville.

Mina gränser har släppt. Och den gammla Melanie kommer nog aldrig mer tillbaka.

Men en sak är säker jag har saknat sällskap. Det här är det första på länge som har fått mina tankar på annat än Mike, pappa och mamma.

Och då pratar jag inte om Bella Swan och Edward Cullen. "Men du har förändras också" Svarar jag uppriktigt.

"Fortsätt"  Säger han och kastar iväg den lilla metall bitet så den slå mot dörren. Och det klirrande ljudet ekkar i rummet.

"Du var ju den typsika högskol killen, en stereotyp" Jag kollar på den lilla metalbiten som numera ligger tvärsöver rummet. "Mhm, förklara" Frågar han intresserat.